Jag saknar fortfarande honom, han snurrar fortfarande runt i mina tankar som en oinbjuden gäst och jag kan inte hjälpa det. Det är okej när jag är vaken.
Det är lättare under dagen, men när mörkret faller och jag är ensam med mina tankar så dyker han upp och jag lyckas inte jaga bort honom.
Det finns inget sätt att stänga av mina tankar på och hitta ett litet utrymme av frid utan att komma att tänka på honom som jag längtar efter så mycket.
Så många gånger som jag har sett en främling på gatan vars tröja har påmint mig om hans ögonfärg. Doften av en oskyldig främling kastar tillbaka mig till tiden då vi var lyckliga. Allt det får mig att börja tänka.
Allt det får mig att sakna det förflutna.
Jag håller mig sysselsatt om dagarna bara för att glömma honom. Jag gör allt jag kan för att inte påminnas om hans ansikte, hans lukt, hans gångstil eller sättet han pratar på.
Jag gör allt för att inte sakna honom för att jag vet att jag inte borde göra det.
Jag vet att jag inte borde men på något sätt kan jag inte inte göra det.
Och egentligen är det obegripligt. Jag borde hata honom. Jag borde hata tanken av honom, hans närvaro, allt som har med honom att göra.
Och ändå finns han alltid där i bakhuvudet i väntan på att jag ska ta ned min mur och släppa in honom i mina tankar.
Ingen förstår riktigt. Ingen vet hur jag känner. Jag kan inte berätta det för någon. Efter allt han gjort mot mig så har jag ingen rätt till att sakna honom.
Bara en galen person skulle sakna honom, och ändå gör jag det. Så jag håller tyst om det och lider själv.
Jag måste hålla det för mig själv. Jag måste vara tyst och gå igenom denna smärta av att inte ha honom längre helt själv.
Jag vet att det är svårt att släppa taget om honom. Jag vet att ingenting försvinner över natten, men det finns en sak jag inte förstår.
Den rationella delen av mig skriker efter att få glömma bort honom. Den påminner mig om allt det hemska han gjort mot mig.
Den påminner mig om att han aldrig ändrade på sig trots så många chanser, och den här gången kunde det inte vara annorlunda.
Men den emotionella delen av mig, den inre delen, fortsätter dra tillbaka honom. Den fortsätter att påminna mig om hans leende. Den framkallar empati och längtar efter honom, trots att det är fel.
Sanningen är att jag endast minns alla de bra sakerna.
Jag minns hur han fick mig att skratta så hårt att jag fick kramp i magen. Jag minns hur han larvade sig bara för att få fram ett litet leende på mina läppar.
Jag minns allt galet vi gjort tillsammans, hur lyckliga och obrydda vi var, utan några som helt bekymmer.
Vi trodde att kärlek var så enkelt. Det fanns problem som vi valde att ignorera. Vi låtsades som om ingenting hände innan de fortsatte komma tillbaka och tillslut var det bara för mycket.
Allt som vi sopat under mattan och gömt undan kom tillbaka som en käftsmäll. Det fanns ingen återhämtning efter det.
Jag hade honom ena dagen, och andra dagen var han en främling. Han var borta.
Och jag kan inte tvinga mig till att glömma honom. Jag kan inte sluta sakna honom. Fastän jag vet att jag borde.
Jag vet att han inte förtjänar att vara saknad. Jag vet att jag är en idiot som har fastnat i de lyckliga stunderna vi hade tillsammans. Jag vet att jag är den enda.
Medan jag vrider och vänder på mig i sängen och försöker få ut honom ur huvudet så vet jag att han sover alldeles perfekt. Jag vet att han inte saknar mig och att han inte tänker på mig.
Då blir jag arg på mig själv. Jag är arg för att jag har fastnat medan han släppte taget för länge sedan.
Han var den som avslutade allt. Han var den som inte ville kämpa mer. Jag ville få det att fungera men han brydde sig inte tillräckligt för att försöka.
Jag fortsatte ge honom tid och utrymme för att vända på saker och ting men han såg det inte så. Jag antar att jag bara var ett stopp på vägen medan jag trodde att vi skulle hålla ihop mycket längre. Jag hade fel.
Men vet du vad jag har lärt mig?
Jag saknar hellre honom så som jag minns honom. Jag saknar hellre hans goda sidor.
Jag vet att det är bäst såhär för jag vet att jag skulle vara olycklig om vi hade stannat kvar i förhållandet.
Därför är det bättre att jag saknar honom än att jag är med honom.
