Jag gick igenom ett uppbrott. Ett mycket svårt, mycket förkrossande uppbrott där mannen jag älskade visade sig vara en fullkomlig idiot.
Han var inte medveten om att jag älskade honom med hela mitt väsen, med allt jag var, och han gick bara sin väg som att allt vi haft aldrig hänt. Han gav upp hoppet om mig.
Jag försöker inte återberätta en patetisk historia om en flicka som inte klarade av uppbrottet och som aldrig blev kär igen. Jag vill berätta historien om hur jag slutade älska honom.
När mina vänner brukade prata om någon de älskat otroligt mycket brukade de säga avskyvärda saker som, “Jag vill aldrig se honom mer”, och “Jag hoppas att hans nästa tjej är otrogen mot honom som han var mot mig.”
Låt mig säga att deras ord aldrig var någon direkt tröst i min återhämtning och läkningsprocess efter mitt uppbrott eftersom de försökte lära mig att tycka illa om honom, hata honom.
Men jag hatade honom inte. Jag kände det motsatta. Hur kunde jag hata någon som jag hållit så kär bara dagar innan?
Jag såg kvinnor i min närhet komma över män på samma sätt som de brukar glömma något litet, något betydelselöst.
Naturligtvis skulle jag ljuga om jag sa att de inte grät men de brukar dränka sina tårar i tequila och vodka.
Jag förstod mig aldrig på dem, Jag ville aldrig göra på samma sätt eftersom de alltid slutar med att såren blir djupare, vilket inte för något gott med sig.
Så jag valde att gå min egen väg och sluta älska honom på mitt sätt. Jag säger inte att mitt sätt är det enda rätta sättet, men det fungerar och jag är lycklig.
Det inkluderar inte alkohol och full-sms, det inkluderar inte att snacka skit om mitt ex och så vidare. Det inkluderar mig. Jag, mig själv och ingen annan.
Jag förslöt mitt hjärta med kärlek. Jag ville inte att hatet skulle förgöra mig, jag ville inte vara svartsjuk på “den andra” kvinnan i hans liv.
Jag kände bara kärlek, för honom, för mig själv och för våra liv som numera inte är tillsammans. Därför tycker jag numera om att säga att jag vill inte sluta älska honom.
Så småningom, endera dagen, när jag stöter på honom på gatan, kommer mitt hjärta inte att känna den där välbekanta känslan av att vara hemma, den där känslan av trygghet och säkerhet.
Kanske kommer den dagen mitt hjärta inte att hoppa över ett slag och att det inte får mig att önska att saker och ting hade varit annorlunda eftersom kanske, bara kanske, hade han valt att stanna.
Den dagen kommer jag att kunna säga att jag kommit över honom och att jag har gått vidare.
Men idag? Idag känner jag bara kärlek. Naturligtvis är det en blandning av ledsamhet och ibland lite sorg men mestadels är jag glad över att det är så över huvud taget.
Jag föreställer mig bara ett liv utan att han ens funnits med i bilden och jag vet att jag inte skulle varit personen jag är idag. Därför är jag tacksam.
Mina vänner säger att jag måste vara galen när jag alltid pratar om honom med ett leende på läpparna, de tror att jag ljuger när det enda jag i själva verket gör är att acceptera mina känslor.
Jag har accepterat att det är över. Jag har accepterat att vi längre inte är tillsammans. Jag accepterar också att jag fortfarande älskar honom eftersom det är sättet på hur jag släpper taget om honom.
Jag har fortfarande inte slutat älska honom ännu men vänta du bara, endera dagen kommer jag att vakna på morgonen och mitt hjärta kommer inte att tråna efter honom – inte ens det minsta.
Jag har alltid älskat mitt liv och jag kommer att fortsätta att älska det. Varför skulle jag krossa bitarna som gjort mig till den jag är?
Varför skulle jag fylla mina dagar med hat när jag kan älska villkorslöst, precis som jag gjort hittills?
Jag älskade honom tillräckligt för att kunna säga att jag är glad över att han är lycklig, med eller utan mig.
Jag är glad över att jag älskar mig själv trots att han lämnade mig.
Jag är så lycklig över att kunna älska mig själv så varsamt som jag gör nu, när jag behöver det som mest, utan att bli dömd, utan att ifrågasätta mig själv om jag var tillräckligt god nog.
Jag vet att jag gjorde mitt bästa.
Så, det här är min historia om hur jag slutade älska en man som helt enkelt lämnade mig – jag slutade inte känna alla de där känslorna, jag insåg helt enkelt att jag inte kan förändra mina känslor bara sådär rakt av, med en gång.
Men jag kommer att komma till en punkt då jag känner mig fri och jag äntligen kommer att kunna säga att jag slutat älska honom.
