Jag har alltid varit en intensiv person. Vad jag än gör så gör jag det helhjärtat. Jag har ett stort hjärta med mycket plats. Jag älskar hela världen, oavsett hur mycket den sårar mig ibland.
En person har svårt för att förändra den de är. Jag överreagerar ibland och gör människor förvånade. Ibland stöter jag även bort människor.
Det är svårt att avgöra var jag ska sätta gränsen med andra människor. Låt mig få berätta hur det känns att vara tjejen som älskar för mycket.
Förhållanden är komplicerade. Killar lägger märke till att jag är en person som skulle göra allt för dem och inte förvänta sig någonting i gengäld.
Och det är så historien rullar på – jag ger allt men får ingenting tillbaka.
Det värsta med det hela är att jag börjat känna att jag inte förtjänar någonting. Ibland är det riktigt frustrerande. Och naturligtvis, människor anser mig vara överkänslig.
Ärligt talat, jag är inte rädd för ett brustet hjärta. Jag vet att jag kan läka och komma tillbaka i full styrka.
Det jag är rädd för är ett tomt hjärta och apati. Jag är otroligt rädd för är att vakna upp en dag och inte känna någonting.
Ibland är det enda sättet jag kan tänka på är att överanalysera.
Det är en hårfin gräns mellan en hjälpsam person och en person som vill behaga människor och jag tror att jag har korsat den gränsen.
Människor har börjat utnyttja mig. Jag vet att det är dags för mig att sluta gå över hav och vatten för människor som inte ens skulle hoppa över en pöl.
Det känns otroligt givande när du vet att människor alltid kan lita på dig.
Men bördan av andra människors problem kan börja kännas kvävande när du själv börjar åsidosätter dina egna.
Jag utnyttjade varje tillfälle som gavs att hjälpa människor, men efter ett tag insåg jag att de började utnyttja mig. De vet att jag hela tiden offrade mig själv för att få dem att må bättre.
Sakta men säkert började jag tappa fotfästet. Jag är trött, hela tiden. Jag gissar att jag är den som, just nu, behöver hjälp.
Låt mig få säga hur det verkligen känns att vara tjejen som är för givmild.
Jag vägrar vanligtvis att se vem människorna egentligen är. Jag vill inte inse hur manipulativa och falska de är. Jag försäkrar mig själv om att alla har de bästa avsikter.
Jag vet att alla människor har sina rädslor och demoner att tampas med.
Det är lättare att låtsas att du är någonting du inte är eftersom det får dig att tro att du har någon sorts kontroll över ditt liv.
Men i själva verket har du inte det. Livet är en sörja ändå, men jag väljer att vara den jag är ändå.
Jag älskar för mycket. Jag är alldeles för omtänksam. Jag är för givmild. Jag är alltför känslig.
Jag tar åt mig alldeles för mycket personligt. Men jag vill verkligen inte förlora personen jag är. Jag vill inte plocka ihop skärvorna av mig själv. Jag vet att jag inte är perfekt.
I själva verket är jag allt annat än perfekt, men om du åtminstone återgäldar en liten del av min kärlek, kommer jag att göra ditt liv fantastiskt, jag lovar dig. Snälla, ta mig inte för givet.
