“Minnet av dig känns som hemma för mig.
Så närhelst mina tankar vandrar iväg hittar de alltid vägen tillbaka till dig.” ― Ranata Suzuki
Vissa människor lämnar aldrig ditt hjärta.
Det finns något obeskrivligt som bara blir djupare och djupare tills dess att det blir en del av dig.
Du vet vem de är eftersom du får en klump i halsen varje gång du tänker på dem.
Ibland tåras dina ögon då du ser eller hör någonting som påminner dig om dem.
Åren flyger iväg, allting förändras men det där någonting stannar kvar hos dig.
De sa att vi var för unga för att veta, men jag visste exakt hur jag kände och jag gissar att man ändå aldrig är för ung för att känna äkta kärlek.
När jag av en slump råkade höra din röst igen förde det med sig allt vi någonsin sagt till varandra under de här sommarnätterna i vår lilla stad när jag önskade att kunde stanna tiden för all framtid.
Det hände inte. Staden blev ännu mindre och du ville vara någon annanstans. Jag förebrådde dig inte för det.
Vi var båda unga och vi var så uppslukade av varandra att ingenting annat existerade.
Vi var naiva, oskuldsfulla och vi visste ingenting om vad livet hade i beredskap åt oss.
Jag höll dig i handen och litade på dig som om du var på något sätt äldre och smartare än mig.
Du kysste mitt ansikte och fick mig att skratta som om jag var den enda tjejen i den där lilla staden.
Du var den första personen som någonsin sa Jag älskar dig till mig; jag var den första som sade Jag är din till dig.
Jag hade inte fel, du har funnits i mina tankar under alla de här åren.
Under alla de här åren då jag frågat mig själv: Tänk om? Tänk om du hade stannat kvar? Tänk om jag hade åkt med dig?
Det är meningslöst men alla de olika gångerna och platserna jag fantiserat om där vi var tillsammans skänker mig tröst ibland.
Jag har alltid hoppats att du frågar dig själv samma sak.
Du är den som kom undan. Jag är den som är densamma.
Det fanns inget lyckligt slut och det verkar som att det inte finns något slut över huvud taget.
Du kommer alltid att vara mitt tänk om och jag kommer alltid att i hemlighet tänka på dig och önska att saker och ting hade blivit på ett annat sätt.
Det är smärtsamt att älska någon på avstånd men jag är glad över att ha haft dig i mitt liv eftersom du förde med dig så mycket glädje att jag glömde bort allt det dåliga.
Men, jag tror att det är dags att släppa taget om dig.
Jag vet att jag sagt att du alltid kommer att vara en del av mig, men jag pratade inte om kärlek – jag pratade om själva tanken på oss.
Tanken på oss som får alla andra förhållanden att verka ofullständiga. Därför måste jag släppa taget. Jag måste gå vidare med mitt liv.
Vi var inte ämnade för varandra. Vem vet vad som hade hänt om vi hade varit det?
Jag vet inte och jag borde inte hålla fast vid vad som än kommer upp i mina tankar när jag känner längtan.
Längtan efter att förstå utan ord, kärlek utan rädsla, omtänksamhet utan att förvänta sig någonting i gengäld. Den idealiska kärleken.
Jag vet att det är alldeles för sentimentalt men jag kan inte hjälpa att jag tänker på det.
En dag kommer allt detta bara att vara en lycklig tanke, utan sorgsenhet eller längtan.
En dag kommer jag att lära mig att ge mig själv kärleken jag förtjänar. Jag kommer att veta att jag är tillräcklig bra på egen hand.
All min längtan kommer att försvinna eftersom jag kommer att uppleva kärleken jag alltid drömt om.
Jag kommer att finna dig i saker jag älskar men jag kommer inte att låta mig själv hamna i en ond cirkel där jag hela tiden tänker på att du på något sätt hade kunnat göra mig hel.
Du är det lilla ljuset som visade mig vägar på hur jag kunnat uppnå det själv och det är jag dig för evigt tacksam, men nu vet jag att jag redan är hel.
