Varför folk tappar intresset när vi visar för mycket intresse
Vi människor längtar ofta mest efter det vi inte kan få. När någon känns ouppnåelig får vi nästan en känsla av att vi bara måste försöka. Vårt ego driver oss att göra allt för att få lite uppmärksamhet från den personen. Vi vill lyckas, vi vill få personen att se oss, välja oss, vilja ha oss. Det blir en utmaning vi vill klara av, något vi vill bevisa för oss själva.
Vi ser det i filmer hela tiden: någon blir kär i en person som verkar vara helt utanför deras liga. Och på något sätt ger det oss hopp om att samma sak skulle kunna hända oss. Men då tappar vi lätt bort det viktigaste. Målet är inte längre att älska någon, utan att få någon att älska oss. Vi vill bevisa för oss själva att vi duger och att vi kan nå sådant som känns omöjligt. Men egentligen matar vi mest vårt ego, och frågan blir ju:
Har det här ens något med äkta kärlek att göra?
För så fort någon visar för mycket intresse för oss, börjar vi själva tappa intresset för den personen. Det är så lätt att vänja sig vid spänningen och utmaningen som kommer med allt det där. Jakten kan till och med kännas rolig. Det är äventyret vi alla på något sätt söker. Det rycker upp oss ur vardagens tråkiga mönster. Vi njuter inte bara av topparna, utan också av dalarna som jakten för med sig.
I samma stund som vi får för oss att någon har högre värde än vi själva, vaknar vårt ego direkt. Det vill bevisa något. Och då handlar det egentligen inte längre om kärlek, utan om just egot. Vi börjar öppna oss, anstränger oss mer och mer och vill nästan äga den här personen.
Det är attraktionsbiologin som spökar
Av naturen dras vi till någon som verkar kunna ge bättre förutsättningar för framtiden. I bästa fall ska den personen vara frisk, smart, stark och på något sätt “bättre” än vi själva. Egenskaper som omtanke, värme, snällhet och lojalitet signalerar att personen är ett riktigt kap. Deras gener känns bättre än våra, och någonstans inom oss tror vi att vi skulle kunna få bättre avkomma om vi knöt oss till just den personen.
De flesta av oss går såklart inte runt och tänker på barn och gener hela tiden, men den biologiska dragningskraften finns där ändå. Den får oss att vilja bli omtyckta av den här personen, så att personen i sin tur ska välja oss. Allt det här sker i det undermedvetna. Det är nästan som en naturlag vi inte riktigt kan värja oss mot.
Men så fort den här personen börjar söka samma sak i oss, försvinner dragningskraften. Plötsligt känns personen inte lika intressant längre, och vi fattar knappt själva vad som hände. I flera veckor har vi jagat den här människan och velat ha personen vid vår sida. Vi har inte kunnat tänka på något annat än hur vi ska få hen att vilja ha oss. Och nu? Nu känns personen inte ens i närheten av lika spännande som för två veckor sedan.
Vad var det egentligen som hände där?
Hur kan vi ändra oss så snabbt? Sanningen är: när vi möter någon som inte visar intresse för oss, eller i alla fall visar mindre intresse än vi är vana vid, kan vi innerst inne börja känna oss värdelösa och otillräckliga. Men när någon sedan kommer och överöser oss med intresse och komplimanger, börjar vi tänka att den personen måste ha ett lägre värde.
Vi förstår inte hur någon kan vara så intresserad av oss, eftersom vi djupt där inne fortfarande bär på en känsla av att det är något fel på oss. Därför antar vårt undermedvetna att det måste vara något fel på den personen också.
Det är ungefär som med en produkt som erbjuds till ett väldigt lågt pris. Vi undrar: varför är den så billig? Det måste finnas en hake. Men egentligen handlar det om vår egen osäkerhet. Vi känner oss mindre värda och försöker stärka vår självkänsla genom andras bekräftelse och uppmärksamhet. Men så fort någon visar för mycket intresse blir vi misstänksamma, och den personens bekräftelse tappar värde. Plötsligt har du fått trofén du längtat efter så länge, och nu vill du ha en ännu större trofé – du vill liksom klättra upp till nästa liga.
Behövande är inte särskilt sexigt
En annan anledning till det här fenomenet är känslan av behövande som ofta följer med för mycket intresse. Det kan låta ganska förvirrande. För när vi ser ner på någon för att hen tycker för mycket om oss, ser vi egentligen ner på oss själva. Vi vill ha en partner med “högre värde”, men vi mäter det värdet efter hur lite intresse någon visar. För någon som knappt visar intresse framstår i våra ögon inte som behövande. Den personen verkar inte behöva någon annan för att vara lycklig. Och den självständigheten kan kännas väldigt attraktiv.
En person som däremot jagar oss känns ofta mindre attraktiv, eftersom vi får intrycket av att hen verkligen behöver oss. Och ofta känns det som att något saknas hos en sådan person. För annars skulle hen väl inte behöva oss så mycket och springa efter oss?
Men hur länge ska det fortsätta så här? Varför kan det inte bara vara enkelt, så att vi äntligen börjar intressera oss för människor som faktiskt är intresserade av oss? Varför måste vårt ego hela tiden lägga sig i?
För bara för att någon behandlar dig som om du vore något speciellt betyder det inte att den personen är mindre värdefull. Vi har alltså ett val: antingen fortsätter vi jaga och leta efter “det bästa”, eller så vågar vi visa äkta intresse för någon som också är genuint intresserad av oss – och kanske, någon gång, möta riktig kärlek. Men för att kunna göra det behöver vi släppa vår inre osäkerhet. Och för de flesta av oss är det en ganska lång väg. Därför stannar många hellre kvar i samma gamla välbekanta onda cirkel.