Vi har alla haft den där personen i livet som inte alls förtjänade så mycket som vi trodde. Värsta scenariot är när du tycker synd om någon och senare inser att du verkligen inte borde ha gjort det.
Oftast visar det sig att den enda personen vi egentligen borde ha tyckt synd om var oss själva. Det var ju trots allt vi som drog det kortaste strået till slut.
Men du ska inte klandra dig själv för det misstaget. Det är mänskligt att känna empati för andra, och det var precis det du gjorde. Det positiva är att du till slut förstod att du gav din omtanke till fel person.
Ändå kan du inte låta bli att känna dig lite skyldig, för du lade tid på någon som helt uppenbart inte var värd det.
Så det här är till narcissisten jag tyckte synd om. Du ska veta att jag äntligen ser klart vad du gjorde mot mig.
Som en del av min väg tillbaka bestämde jag mig för att det bästa vore att få ut all den där uppdämda ilskan ur kroppen. Jag vill släppa skulden, skammen och känslan av svaghet. Det är aldrig lätt att ta sig igenom narcissistisk misshandel, och tiden efteråt kan också vara riktigt tuff.
Om du nyligen har kommit loss ur en narcissists grepp kan du känna dig förvirrad och helt ur balans. Förmodligen för att du har lagt så mycket tid och energi på en så giftig person och levt i en så absurd miljö.
Allt det där kan verkligen slita på dig, för den här typen av emotionell misshandel är utmattande. För att hjälpa mig själv att må bättre och bygga upp mitt självförtroende igen har jag bestämt mig för att säga farväl.
Det här brevet blir slutet på ett väldigt sorgligt kapitel i mitt liv, ett kapitel jag äntligen tänker stänga. Samtidigt blir det här brevet till narcissisten jag tyckte synd om också den nystart jag så desperat förtjänar.
Du förtjänar inte min empati, för du spelade bara offer.
Hela tiden trodde jag att det var dig jag skulle tycka synd om. Jag skyllde alltid på mig själv för allt som plötsligt började gå utför. På något sätt tänkte jag alltid att jag var huvudorsaken till alla våra problem.
Nu inser jag att det verkligen inte var mitt fel. Och ännu viktigare: jag är inte ledsen. Jag sa det ofta när du skrek på mig för varje “misstag jag gjorde”.
Det känns skönt att äntligen säga vad man menar, och det känns ännu bättre att faktiskt mena det man säger. Så nej, jag är inte ledsen för att det slutade så här. Det enda jag ångrar är att jag slösade så mycket tid på dig medan du spelade offer.
Du förtjänar inte min empati, för du älskade mig aldrig.
Det tog lång tid innan jag fattade det. Det kan ta ännu längre tid för mig att förstå varför det var så svårt för dig att älska mig, men det är en annan historia. Jag antar att narcissister gör så för att vinna ens förtroende och göra en blind.
Tyvärr lyckades du helt och hållet med det. Men nu när jag vet att du bar en mask hela tiden och låtsades vara någon du inte är, är jag säker på att du inte förtjänar min empati.
Jag tyckte synd om dig eftersom jag alltid trodde att du hade blivit väldigt sårad tidigare och inte kunde lita på någon. Jag trodde på dig när du sa att alla dina tidigare relationer var giftiga, och att det inte berodde på dig.
Du förtjänar inte min empati, för du ljög.
När jag tänker tillbaka på det nu var hela den delen av mitt liv en lögn. Du manipulerade varenda liten del av mig. Jag förstår fortfarande inte helt hur du gjorde, men det spelar ingen roll längre. Det är historia nu, och jag måste lämna det där.
Du lurade mig att tro att du var Herr Perfekt. Du hade alltid rätt och jag hade alltid fel. Jag behövde till och med be om ursäkt för saker som inte var mitt fel. Förr tyckte jag synd om dig, men inte längre.
Allt du sa var en del av din show. Du menade aldrig det du sa högt, och du höll aldrig dina löften. Och du förtjänar inte min empati, för du ljög för mig, svek mig och manipulerade mig.
Du förtjänar inte min empati, för det är du som borde ångra dig.
En av de sjukaste och mest störda sakerna med dig är att du inte känner ånger. Alla de där gångerna du sa förlåt var egentligen bara ditt sätt att få mig att lita på dig igen.
Det gör ont, för nu vet jag att de orden inte betydde någonting för dig. Du sa vissa saker bara för att få mig att gå rakt in i din fälla igen. Att lägga skulden på mig var inte heller något främmande för dig.
Du var alltid den första att peka finger. Därför förtjänar du inte min empati. Den enda personen som borde ångra sig är du, men innerst inne vet jag att det aldrig kommer att hända.
Vet du vad? Det är okej. För jag tycker inte synd om dig längre.
Du förtjänar inte min empati, för du bröt dina löften.
Åh, att vara narcissist och vara omgiven av kärlek och omtanke från människor som tror att du är rätt person för dem.
Du ger löften som du aldrig har tänkt hålla, bara för att få din “partner” att stanna vid din sida. Nu förstår jag att dina löften aldrig var äkta. Du gav dem bara för att kunna bryta dem senare.
För varje löfte du någonsin bröt, bröt du också en bit av mig. Det var ditt sätt att lära mig att allt alltid skulle bli precis som du ville. Därför förtjänar du inte min empati, för allt du gjorde var att såra mig.