Jag är helt övertygad om att människor som behandlar andra illa och saknar empati eller medkänsla inte heller kommer att få någon medkänsla senare i livet, när deras utseende har bleknat och det enda som finns kvar är ett tomt skal.
Vi får alltid höra att vi ska titta på insidan, se hur någon behandlar andra, titta på deras hjärta och deras själ.
Läs också:
Det yttre är egentligen inte det viktiga. Det är insidan som räknas. Så vad finns inuti en narcissist? Ingenting. Noll. Nada.
De har ägnat hela sitt liv åt att behandla andra illa, fullt medvetna om vad de gör, utan att tänka särskilt mycket på smärtan de orsakar andra om och om igen.
Narcissisten är en omogen, arg, lynnig och kontrollbesatt person.
De lägger livet på att försöka forma relationer. Tyvärr är det inte ett partnerskap de söker, utan en diktatur där de har all makt och kontroll.
Till slut tröttnar människor på deras beteende och lämnar dem. En rad misslyckade relationer slår hårt mot deras redan sköra ego.
Genom att själva orsaka att de blir övergivna, som en följd av sitt sårande och avskyvärda beteende, ger de sig själva ett djupt narcissistiskt sår.
På något sätt kommer narcissisten ändå att intala sig att deras egen självdestruktion är någon annans fel.
Precis som en missbrukare utan sin drog klarar narcissisten inte av när tillförseln av bekräftelse sinar och till slut tar slut.
De blir kroniskt nedstämda och arga och hittar ingen glädje i något. Sådant de brukade tycka om intresserar dem inte längre.
Deras värld har blivit fientlig, och deras sociala liv finns knappt längre. Ingen vill vara nära dem någon längre stund.
Ofta blir de som eremiter, avskärmade från omvärlden, samtidigt som de skyller sin situation på alla andra.
Ju längre bristen på bekräftelse pågår, desto värre blir deras osäkerhet och paranoia.
Narcissisten klamrar sig desperat fast vid ingenting. De kan skapa falska profiler på sociala medier för att stalka människor de aldrig kommer att träffa eller prata med.
Att surfa runt på nätet kan ge dem chansen att få lite uppmärksamhet från någon – vem som helst.
De har tappat tron på sig själva. De tycker inte om sig själva, och ingen annan verkar heller göra det, så de tänker: ”Vad är ens poängen med att vara snäll?”
Livet ger dem precis det de förtjänar: ensamhet och isolering. De som en gång brydde sig om dem är sedan länge borta.
Det enda de aldrig kunde kontrollera är tiden. När de rör sig mot slutet vet de att det finns en sista domare, och den här gången är det inte de som dömer.