”Din man är ju så himla trevlig. Du har verkligen tur!”
Åh, om alla de som sa så till mig förr bara hade vetat sanningen.
Självklart var min exman alltid otroligt charmig, kärleksfull och omtänksam mot andra människor. Han var trevlig mot alla och hade en sådan där förförisk energi som var så lockande och inbjudande att den nästan inte gick att stå emot.
Jag tror att det också var en av sakerna jag föll för hos honom. Jag erkänner att när vi träffades första gången föll jag pladask. Hans charm fick mig verkligen på fall.
Han var allt jag någonsin hade drömt om: snäll, passionerad, ambitiös, hängiven, intelligent och självsäker.
Jag älskade hur trygg, självständig och handlingskraftig han verkade vara. Jag kände att den här mannen skulle kunna ta hand om mig och finnas där för mig, oavsett vad som hände.
Ingen trodde mig
Det var tills jag insåg att allt bara var en mask han bar väldigt skickligt. Inte många märkte att han egentligen inte var den person han låtsades vara. Faktum är att ingen visste vem han verkligen var.
Ondskefull. Det är ordet jag skulle använda för att beskriva honom. Men varje gång jag vågade säga det skakade folk bara på huvudet, som om det var omöjligt. Ingen trodde mig.
”Va, han? Nej, det kan inte stämma!” Men jo. Det stämde. Det stämde verkligen.
Men i början var allt mer än fantastiskt
Som jag redan nämnde var min exman min drömman. Eller ja, vilken kvinnas drömkille som helst.
Jag minns att han frågade om jag ville bli hans flickvän redan på vår andra dejt. Det kom som en chock, för vi kände ju knappt varandra, så jag sa att jag tyckte det kanske var lite för tidigt att göra det officiellt.
Han försäkrade mig om att jag hade fel. Han sa att han var så säker på oss och att han visste att jag var kvinnan för honom. Och att han självklart var mannen för mig.
Han pratade om den starka och obrytbara kopplingen vi tydligen hade, räknade upp allt vi hade gemensamt och hyllade både tajmingen och universum för att de hade fört oss samman.
När jag tänker tillbaka nu känns det nästan som att han försökte få mig att skämmas för att jag inte såg det direkt. Som om jag var någon omogen tjej som bara ville ligga runt utan att binda mig.
Allt bara för att jag tyckte att det var för tidigt att bli tillsammans på andra dejten.
Hur som helst: på vår tredje dejt sa han att han älskade mig. Och kom ihåg, allt det här hände inom loppet av en vecka. För han insisterade på att vi skulle ses varje dag efter jobbet.
Början på eländet
Den första månaden av vårt förhållande var nog den bästa månaden, men också början på den värsta perioden i mitt liv.
Jag kände mig som hans musa. Han satte mig direkt på en piedestal och fick mig att känna mig så speciell. För första gången i mitt liv kände jag mig verkligen älskad och uppskattad av en man.
Han kärleksbombade mig tills jag nästan försvann i det, tills jag glömde vem jag var och vad jag skulle göra med mitt liv. Jag tappade min självkänsla och kallade det kärlek.
Men sedan blev det värre för varje dag
När smekmånadsfasen var över började jag få konstiga vibbar från honom. Först började han komma med ”roliga” kommentarer om mitt utseende, både när vi var själva och inför andra.
”Oj, ditt hår är verkligen fett idag!” eller ”Jag har alltid gillat när min kvinna är lite mullig.”
Och när jag konfronterade honom kallade han mig överkänslig och sa att jag måste kunna ta ett skämt.
Mina vänner märkte aldrig något. Det enda de såg var de förtrollande presenterna han överöste mig med – fina middagar varje fredag, överraskningsbiljetter till spännande platser och dyra smycken, där det största av allt var den vackra förlovningsringen efter bara sex månaders förhållande.
”Jag vet att det verkar tidigt, men jag är redo. Jag vet att du är rätt kvinna för mig.”
Och jag sa ja, för jag trodde verkligen att han var den rätta för mig. Jag tänkte att han var så ivrig att gifta sig med mig för att han inte kunde vänta på att få tillbringa resten av sitt liv med mig vid sin sida.
När sanningen egentligen var att han gifte sig med mig för att få mer tillgång till och kontroll över mitt liv.
Hur kan jag förvänta mig att andra ska se att mitt ex är narcissist när inte ens jag kunde det?
Jag insåg ganska snabbt att mitt äktenskap var långt ifrån det jag hade föreställt mig som barn. Jag gifte mig inte med en prins på en vit häst, en gentleman som var redo att kyssa marken jag gick på.
I själva verket gifte jag mig med någon vars främsta mål verkade vara att göra mitt liv olyckligt.
Min exman var en mästare på gaslighting. Varje gång jag sa att han sårade mig med något han gjorde, som att förolämpa mig eller gå över mina gränser, sa han att det aldrig hade hänt och att jag bara inbillade mig allt.
Och det sorgliga var att jag började tro att jag var den som hade tappat greppet. Jag trodde att jag var den galna, den giftiga, den dåliga i vår relation.
Han lade ständigt skulden på mig för saker som aldrig hade hänt, och jag bad hela tiden om ursäkt.
I stunder av ren desperation försökte jag prata med någon. Jag berättade för människor vad min narcissistiska exman gjorde, men ingen trodde mig.
Jag var så otroligt ledsen. Och jag skyllde på dem allihop. Hur kunde de inte se vem han egentligen var?
Tills jag förstod: hur kunde jag klandra andra för att de inte trodde mig, när jag själv hade blivit förblindad av hans narcissistiska charm?
Jag bestämde mig för att hjälpa mig själv
Ibland, när du kämpar med något, finns den enda vägen ut inom dig själv. Så var det åtminstone för mig.
Jag började gå i terapi, i hemlighet, för att få bekräftelse och förståelse från någon professionell. Och som tur var fick jag det jag behövde.
Min terapeut förklarade allt och försäkrade mig om att det aldrig var mitt fel. Hon sa att det bästa för mig vore att ta avstånd från honom och stänga av hans narcissistiska näring.
Hon uppmuntrade mig att skilja mig, vilket inte var lätt. Jag var i princip tvungen att gå igenom allt ensam. Men det var utan tvekan värt det.
Jag insåg att om priset för att befria mig från mitt narcissistiska ex var att ingen trodde mig – då fick det vara så. Min mentala och känslomässiga hälsa är mycket viktigare för mig än något annat.
