Som barn förstår vi ofta inte riktigt vad som händer medan det pågår. Det kan vara svårt att hitta ord för känslan – en djup brist på kontakt, en stark känsla av att vara avskild från världen och ett avstånd till den man själv är.
När vi blir äldre kanske vi inser att de där känslorna, som nästan inte gick att beskriva, faktiskt var tecken på dissociation – en mental process som kan skapa en brist på kontakt mellan tankar, minnen och känslan av identitet.
Läs också:
En viss grad av dissociation är ganska vanligt, och alla som dissocierar har inte en dissociativ störning. Men om det händer ofta, eller om dissociationen uppstår på grund av trauma, kan det påverka livet mycket. Särskilt när det gäller barn är det viktigt att veta vad man ska vara uppmärksam på.
Därför bad vi personer som har upplevt dissociation att berätta om saker de gjorde som barn. För ibland kan en titt bakåt hjälpa oss att förstå varför vi gör som vi gör i dag.
Ibland kan det också hjälpa oss att ta oss igenom det svåra och komma närmare läkning.
Här är vad de berättade:
1. ”Jag hittade på olika berättelser eller versioner av hur jag önskade att mitt liv såg ut. Och nu märker jag att jag fortfarande gör det ganska ofta som vuxen. Jag visste inte ens att det kunde vara en del av dissociation!
Jag stängde också alltid av och lärde mig att inte visa känslor, eftersom jag blev bestraffad som barn om jag gjorde det. Det har gjort mitt vuxna liv svårare, och även [min] förmåga att knyta an till någon – vänner eller familj.” – C.
2. ”Under större delen av min barndom låtsades jag vara någon annan. Jag ville vara någon annan än mig själv. Om man tror på en lögn tillräckligt länge blir den till slut sann.” – J.
3. ”Varje kväll skapade jag en ny värld för att lättare kunna somna. Det var ett av få sätt jag kunde fly på och lugna hjärnan.” – C.
4. ”Jag läste böcker. Allt som kunde få mig att tänka på något annat än där jag var. Mina föräldrar brukade säga att jag behövde ett tolvstegsprogram för böcker, men egentligen behövde jag bara mer hjälp.” – M.
5. ”Jag kunde tillbringa timmar i mitt eget huvud, där jag spelade olika ’karaktärer’ i deras egna berättelser och levde deras liv. Jag var mer dem än mig själv, och det var svårt att komma tillbaka till den ’riktiga’ världen. Till slut kunde jag till och med tilltala riktiga människor som om de var karaktärerna.” – P.
6. ”Som barn gjorde dissociationen mig väldigt filosofisk. Jag hade perioder då världen omkring mig inte kändes verklig, som om jag tittade genom en skärm. Jag började få panik över döden, vad som händer efteråt och om det jag upplevde var på riktigt eller bara något min hjärna hittade på.
Jag intalade mig också att världen skulle försvinna om jag berättade för någon hur jag kände.” – J.
7. ”Jag ljög bokstavligen hela tiden. Det var först i början av 20-årsåldern som jag insåg att jag hade ljugit mig igenom min barndom. Än i dag, fast jag snart är 33, tror mina föräldrar fortfarande att jag ljuger om allt.
Tyvärr är ingen av dem villig att höra detaljerna om hur den här störningen påverkade mig som barn, eller hur den påverkar mig nu. Jag är inte en lögnare längre, tack och lov.
Nu har jag till och med ganska dåligt samvete. Det har krävts år av intensiv självkännedom. Jag är en av de ärligaste personer mina vänner känner.” – N.
8. ”Förr kunde jag sitta framför spegeln i timmar och stirra på mig själv. Oftast på kvällen, när alla andra redan hade gått och lagt sig.” – J.
9. ”Jag kan inte minnas vissa perioder eller delar av mitt liv; vissa veckor, månader eller år. Det gör mig orolig att det finns saker jag inte minns, och därför undrar jag varför jag reagerar som jag gör.” – M.
10. ”Jag lärde mig att vara tyst. Jag tappade bort delar av tiden, och så fort jag märkte att jag var tillbaka i den riktiga världen visste jag inte vad som hade hänt.
Jag satt i klassrummet och nickade – jag pratade aldrig om jag inte blev direkt tilltalad. Jag var rädd att någon skulle märka vad jag gjorde och fråga om det. Jag blev den snälla flickan i klassen som aldrig sa något. – D.
11. ”Jag försökte låta bli att andas, för om någon visste att jag andades skulle de skada mig på något sätt. Än i dag stannar jag upp om någon säger att de hör mig andas. Jag flydde också in i böcker och ville alltid leva ett annat liv.
Det finns stora delar av min barndom, och till och med mitt vuxna liv, som jag inte minns alls eller bara minns väldigt dåligt. Och jag litar inte på någon. Jag vet att lycka leder till elände. För jag förtjänar inte bra saker.” – E.
12. ”Som ung tonåring ’stängde jag ofta av’ – jag kunde komma på mig själv med att stirra tomt framför mig i timmar, fast i depression, dissociation och depersonalisering.” – H.
13. ”Under barndomen och tonåren föreställde jag mig att livlösa saker var mina hemliga, omtänksamma beskyddare som stöttade och tröstade mig när jag behövde det.
När jag var tvungen att sova på golvet ’höll mattfibrerna mig uppe’ och gav mig så mycket mjuk tröst de kunde.
Herr Soffa vaggade mig när jag var tvungen att sova på honom under några år. Där vecken och knapparna satt såg han ut som en självbelåten, knölig och blygsam liten varelse.
Han var varm och skyddade mig på nätterna. Och ibland när jag grät lade jag märke till ljusstrimmor som reflekterades från mina ögonfransar.
När jag blinkade och tittade mot en varm gatlykta såg de ut som ljusa, mjuka händer som sträckte sig ner för att låta mig veta att de var med mig.” – R.
14. ”På varenda betyg stod det att jag var ’en snäll flicka, men dagdrömmer för mycket och gör inte klart uppgifterna’. Jag dagdrömde inte.
Jag kunde inte förklara det för min mamma, som slog mig för dåliga betyg, eftersom jag själv inte visste vad som hände. Nu tror jag att det var dissociation.” – A.
15. ”Självskadebeteende. Jag behövde se blodet för att vara säker på att jag var verklig. Jag kunde läsa i timmar i badkaret. Känslan av att flyta och läsa fick mig att känna att jag var i en annan värld.” – G.
16. ”Jag tillbringade tid med att leka med dockor, men ännu mer tid med att ’skapa min egen värld’. Det handlade inte bara om dockor – det fortsatte i mitt huvud. Jag var mer dem än mig själv, och att försöka vara jag var inget alternativ.
När jag blev äldre blev det en kamp att hitta mig själv, och min ångest blev värre varje gång jag lämnade huset. Nu har jag problem med en personlighetsstörning.
Jag fick diagnosen när jag var 13 och är 17 nu. Det är fortfarande en kamp varje dag. Men ingen vet om det.” – T.
17. ”En dag i skolan hade jag en fruktansvärd utomkroppslig upplevelse, utlöst av ångest. Efter det gjorde jag allt jag kunde under en lång tid för att slippa gå till skolan.” – M.
18. ”Jag försöker överkompensera genom att prata om hur fantastiskt mitt liv var/är. Jag gör det fortfarande. Och jag ber inte folk om ursäkt för det. Men såklart förstår ingen riktigt, om de inte själva gör eller känner likadant. Så nu försöker jag bara hålla tyst. Men det bara väller ur mig som ordspya.” – S.
19. ”Förr brukade jag skvätta kallt vatten i ansiktet för att försöka ta mig ur det. Ibland hjälpte det faktiskt.” – K.
20. ”Jag lärde mig själv att inte darra. När jag var 5 gick jag till skolan i kylan med en tröja i stället för jacka. Det fanns en jacka till mig, jag såg den varje morgon innan jag gick till skolan, men mamma lät mig inte ha den på mig.” – K.
21. ”Jag stänger av känslomässigt. Det brukar vara i ungefär 24 timmar, när jag behöver tid att ’nollställa’ mig utan att prata med människor. Förr sa folk att jag var död inombords, men efter ett tag förstod de och gav mig det utrymme jag behövde. Som tur är händer det inte lika ofta längre som förr.” – R.
22. ”Jag hittade på massor av vänner som hade otroligt verkliga personligheter, bakgrundshistorier och utseenden. Dessutom ljög jag tvångsmässigt om de här ’personerna’ och scenarierna.” – S.
23. ”Jag satt i en garderob i två timmar och lyssnade på samma låt om och om igen, eftersom jag inte hade någon tidsuppfattning. Jag minns hur jag stirrade på mina händer och försökte lista ut vem de tillhörde.” – B.
24. ”Jag låg i sängen och vred och vände på mig, utan att kunna sova. Pratade med radion. Ibland svamlade jag med ord som var påhittade. Jag trodde verkligen att jag tröstade någon. Det tog timmar innan jag somnade.” – H.
25. ”Som barn gömde jag mig ofta på mitt rum och hoppade till vid minsta lilla ljud. Oftast uppförde jag mig rebelliskt och ointresserat.
Jag tänkte att om jag verkade likgiltig inför min våldsamma pappa skulle jag slippa hjärtesorgen. I slutändan skapade det bara mer smärta, eftersom jag tog avstånd från min mamma och mina syskon. Så jag betedde mig ofta illa.” – R.
Känner du igen dig?