Kära medberoende partner,
Det jag ska säga nu är inget jag någonsin skulle säga eller erkänna för dig, för om jag gjorde det skulle hela mitt vinnarspel ta slut – det som är min största källa till nöje i livet och som effektivt ser till att du bär mina bördor i relationen.
Och det är ju precis hela poängen.
När jag säger ”jag älskar dig” menar jag att jag älskar hur mycket du anstränger dig för att få mig att känna mig som det enda som betyder något i ditt liv, som om jag är centrum för hela din värld, att du vill att jag ska vara lycklig – och att jag aldrig förväntas göra samma sak för dig.
Jag älskar makten jag har att utnyttja din snällhet och dina goda avsikter, och nöjet jag får av att känna mig så mycket bättre än du. Jag tar varje chans att få dig att känna dig liten och oviktig.
Jag älskar känslan jag får när jag ser dig som svag, sårbar och känslomässigt mjuk. Jag gillar att se ner på din barnsliga oskuld och godtrogenhet, för jag tolkar det som svaghet.
Jag älskar att veta att när jag manipulerar dig psykiskt kommer det du vill prata om eller ta upp aldrig riktigt att få plats. Och jag älskar den här ”makten” att få dig att tro att du är ”galen” bara för att du vågar ställa frågor eller ta upp problem som inte intresserar mig. Då sänker du dina förväntningar på mig igen, och på vad jag kan ge dig, medan jag höjer mina förväntningar på dig.
Jag gillar hur lätt det är att hålla hela din uppmärksamhet riktad mot att lindra min smärta (aldrig din!), och att vad du än gör kommer det aldrig få mig att känna mig tillräckligt bra, tillräckligt älskad, tillräckligt respekterad, tillräckligt uppskattad och så vidare. (Delad smärta är halv smärta.)
Det handlar inte om närhet, empati, den känslomässiga kopplingen du längtar efter, eller vad jag har gjort för att såra dig eller få dig att skämmas, eller hur lite tid jag lägger på dig eller barnen, och så vidare.
Det handlar om min status och min uppgift att hålla dig på din plats: sårad, fokuserad på min smärta och utan att räkna med ditt eget värde i relation till mig.
Jag är överlägsen och jag har rätt till underhållning, beundran och tröst, minns du väl?
”Jag älskar dig” betyder att jag älskar känslan av att ha dig nära, särskilt för att jag ser dig som en ägodel, något som tillhör mig.
Precis som när man kör en flashig bil älskar jag hur du höjer min status inför andra och visar dem att det är jag som bestämmer, och så vidare.
Jag älskar tanken på att andra är avundsjuka på det jag äger.
Jag älskar min makt att få dig att jobba hårt för att bevisa din kärlek och lojalitet, medan jag samtidigt hittar på nya sätt för dig att ”bevisa” din trohet igen.
”Jag älskar dig” betyder att jag älskar att vara med dig.
Eftersom jag ofta hatar andra och ser ner på dem gör spegelneuronerna i min hjärna att jag hela tiden känner självhat. Därför gillar jag att kunna älska mig själv genom dig, och samtidigt hata dig för mitt ”behov” av att behöva luta mig mot dig eller någon annan för något.
Jag älskar att kunna skylla på dig när jag känner det här ”behovet”; att känna förakt för dig verkar skydda mig från något jag inte vågar erkänna: att jag är helt beroende av dig för att ”mata” min känsla av överlägsenhet och rättigheter, och för att hålla min illusion av makt vid liv i mitt huvud.
(Inget får mig att känna mig mer skör och sårbar än att inte ha kontroll över något som kan skada min image och min överlägsna status, till exempel när du ifrågasätter ”hur” jag behandlar dig, som om du fortfarande inte fattar att det bästa beviset för min överlägsenhet inför världen är att få dig att acceptera dig själv som ett objekt för mitt nöje, oavsett hur jag behandlar dig eller barnen.
Du är min ägodel, minns du väl?
Det är mitt jobb att lära dig att hata och reagera känslokallt på de där ”galna” sakerna som bara ”svaga” människor behöver, som ”ömhet” och ”känslor”. Och förresten vet jag att det här ”funkar”, för i min barndom lärde jag mig att göra samma sak mot mig själv inombords.)
Det gör mig nästan sprudlande lycklig (ännu ett bevis på att jag är överlägsen) att jag så lätt kan förvirra dig, få dig att bete dig ”hysteriskt” över det du inte får av mig, få dig att upprepa dig och säga och göra saker som du senare hatar dig själv för (på grund av din ”snällhet”!).
Allt du säger, alla sår eller klagomål du delar med mig, kan du vara säker på att jag använder mot dig senare, bara för att få dig att känna att du slösar bort din tid.
Du försöker fortfarande alltid förklara dig, du fortsätter tvivla på dig själv och fastnar i förvirring, och du försöker fortfarande förstå varför jag inte ”fattar”.
(Det finns inget att fatta! För att knäcka koden måste du se genom min lins, inte din egen!
Det är mitt jobb att vara totalt ointresserad av dina känslomässiga behov, öppna sår och önskningar, och att forma dig, avvisa dig och straffa dig på rätt sätt tills du har lärt dig din ”läxa”:
Att ta din plats som ett objekt utan röst, en ägodel som inte har några andra önskningar än att bidra till mitt nöje och min bekvämlighet, och som aldrig har en åsikt om hur den blir behandlad!)
(Att du fortfarande inte har listat ut det här, efter alla sätt jag har behandlat dig illa på, ser jag återigen som bevis på min genetiska överlägsenhet.
I min handbok är de med överlägsna gener aldrig snälla, förutom när de vill locka in sina offer och fånga dem!)
Jag älskar att jag på ett ögonblick kan få dig att känna dig osäker, särskilt när jag ger andra kvinnor uppmärksamhet (eller kanske andra i allmänhet: vänner, familjemedlemmar, barn och så vidare … listan är oändlig).
Det ger mig en enorm känsla av makt att tydligt visa vad jag inte ger dig, att provocera dig och få dig att tigga om det jag så lätt ger till andra.
Ibland undrar jag själv varför det är så lätt för mig att ge andra det du längtar efter, att visa känslor och kärlek och ge komplimanger, så länge det ger mig mer nöje (i det här fallet att se dig lida).
Jag älskar maktkänslan jag får när jag måste vinna tillbaka dig när du hotar att lämna mig, genom att kasta några smulor åt ditt håll, och se hur snabbt jag kan få tillbaka ditt förtroende när jag sätter in min charm.
Jag lurar dig så att du tror att jag kommer att förändras den här gången.
”Jag älskar dig” betyder att jag behöver dig, eftersom mitt självhat kräver någon som inte lämnar mig och som jag kan använda som slagpåse: jag mår bra av att få någon annan att må dåligt över sig själv.
(Det är så jag roar mig, jag bedövar mig själv och förnekar de skrämmande känslorna inom mig som jag aldrig någonsin kommer att erkänna.
Jag hatar alla tecken på svaghet hos mig själv, och därför hatar jag dig och alla andra som jag ser som underlägsna, dumma, veka och så vidare.
”Jag älskar dig” betyder att jag älskar att rätta till och forma dina tankar och övertygelser, och att styra ditt sinne, så att du ser mig som ditt mirakel och din räddare.
En livskälla och ett sätt att överleva som du lutar dig mot och alltid kommer tillbaka till, precis som gravitationen, hur högt du än försöker flyga eller hoppa.
Jag älskar känslan av att vara en gud, att hålla dig så fokuserad (besatt) av mitt behov av att bli dyrkad och vördad, att du offrar allt för mig för att bevisa dig själv, så att jag inte ska ogilla dig. Jag vill inte behöva behaga någon, och jag är också den enda som har rätt att dela ut belöningar och straff precis som jag vill.
Jag älskar att jag kan använda min makt för att trycka ner dig, få dig att tvivla på dig själv och din mentala hälsa, och få dig att tvångsmässigt förklara dig inför mig (och andra), försäkra din lojalitet, och undra vad det är för fel på dig (i stället för att inse att du inte kan göra någon ”lycklig” som får sin känsla av makt och nöje från att förakta andra … och dig!).
”Jag älskar dig” betyder att jag mår bra när jag ser mig själv genom dina beundrande ögon, att du är drogen som får mig att må bra, min hängivna publik, mitt största fan och min beundrare, och så vidare.
Du, särskilt när du utan minsta tvivel ser upp till mig som din eviga, allvetande och allsmäktiga källa till kunskap, är mitt beroende.
(Du har nog märkt hur lättretlig jag blir när jag känner att någon tvivlar på mig; ja, jag hatar hur sårbar jag känner mig när du, eller världen, tycker att jag har misslyckats med att hålla mina ägodelar i schack.
Och jag älskar att oavsett hur mycket du ber och vädjar om min kärlek och beundran, för att du också någon gång ska få känna dig värdefull i gengäld, kommer det aldrig att hända så länge jag har kontrollen.
Varför skulle jag låta det hända när jag är beroende av nöjet jag får av att kunna ta ifrån dig allt som skulle kunna ge dig vind under vingarna, med risken att du lämnar mig?
Jag njuter av att just inte ge dig det du längtar efter, den ömhet du behöver och önskar, att gång på gång krossa din dröm och säga till mig själv: ”jag är ju såklart inte galen.”
Jag älskar att jag kan kontrollera dina försök att ”nå fram” till mig, att styra ditt sinne, framför allt genom att stoppa varje möjlig ”diskussion” och flytta fokus till allt som är fel på dig. Ditt misslyckande med att uppskatta mig och få mig att känna mig älskad och bra nog, och förstås att påminna dig om allt jag har gjort för dig, och hur otacksam du egentligen är.
Jag älskar också hur skicklig jag är på att manipulera andras bild av dig, få dem på min sida genom att spela den ”goda” och måla upp dig som den ”onda”, för att du är krävande, självisk och aldrig nöjd, och för att du bland annat beter dig som ett kontrollfreak.
Jag älskar hur lätt det är för mig att säga ”Nej!” till det som kanske skulle kunna ge dig en känsla av värde och betydelse, med hjälp av oändliga ursäkter, och att jag i stället håller ditt fokus riktat mot mina önskningar och behov, mitt obehag eller min smärta.
Jag älskar känslan av att vara chef över dina tankar, dina ambitioner, och jag ser till att dina önskningar och behov är inriktade på att behaga mig.
Jag älskar att vara en drog du måste ha till varje pris, hur illa jag än behandlar dig, trots alla tecken på att ditt beroende av mig tömmer dig på all energi och gör att du riskerar att förlora mer och mer av det du värdesätter och håller kärt, till exempel människor du älskar, och de som älskar och stöttar dig.
Jag älskar att jag kan isolera dig från andra som skulle kunna ta hand om dig och bryta förtrollningen, och jag älskar att få dig att börja misstro dem, så att du till slut drar slutsatsen att ingen står ut med dig förutom jag.
Jag älskar att jag kan få dig att känna som om jag gör dig en tjänst genom att vara med dig och kasta några smulor åt ditt håll.
Precis som en dammsugare behöver min inre tomhet hela tiden suga upp livet, andningen och vitaliteten du visar.
Jag längtar efter det som efter en drog som aldrig räcker, och jag kämpar för att stjäla de egenskaperna från dig, för jag hatar tanken på att behöva dela.
Även om jag hatar dig och mitt beroende av din kärleksfulla uppmärksamhet, fortsätter mitt behov av bekräftelse att få mig att längta efter att se mig själv i dina omtänksamma ögon, alltid redo att beundra mig, dyrka mig, hitta på ursäkter för mig och gå rakt in i mina lögner och fällor.
Jag älskar att du fortsätter berätta hur mycket jag har sårat dig, utan att förstå att det för mig är en gratis marknadsrapport som visar hur effektiv min strategi har varit för att få dig att lida och hålla dig fokuserad på att lindra min smärta.
På så sätt vinner jag igen i den här tävlingen: jag ser till att du aldrig gör mig svag med din kärlek och ditt känslomässiga engagemang.
Kort sagt: när jag säger ”jag älskar dig” älskar jag makten i att förbli en gåta som du aldrig kommer att lösa, eftersom du inte vet (och vägrar tro) att den enda som kan vinna i det här vinnar-spelet är den som känner till ”reglerna”.
Min känsla av makt bygger på att du aldrig kommer lyckas övertyga mig om att skapa en ömsesidigt härlig relation, eftersom jag ser sårbarhet, känslomässigt uttryck, vänlighet, omtanke, empati och oskuld som tecken på svaghet och bevis på underlägsenhet.
Tack, men nej tack. Jag tänker stanna kvar på min plats i den här vinnar-modellen, alltid tävlande om att komma först, stolt över min narcissistiska förmåga att vara hjärtlös, skoningslös, kall och slug … och stolt över att se till att mitt behov av att känna mig överlägsen aldrig hindras.
För alltid kärleksbegränsande,
Din narcissist
