Nej, när jag var liten tjej drömde jag aldrig om att en dag bli kär i en gift man.
Nej, jag vill inte heller ligga vaken om nätterna och drömma om honom, samtidigt som jag tänker på att han tillhör en annan kvinna.
Nej, jag vill inte leva med vetskapen om att vi två inte har någon framtid. Jag vet att ringen på hans finger är ett löfte till en annan kvinna.
En kvinna som inte är jag.
Och det är precis det som gör så jäkla ont. Mitt hjärta blöder inte längre, för det är redan sönderslitet i bitar.
Ja, jag älskar en gift man – och just den kärleken håller på att förstöra mig.
Hur man hamnar i en situation man aldrig ville ha
Jag valde inte den här situationen. Jag önskade mig den inte, planerade den inte och romantiserade den verkligen inte. Den bara hände.
I början fanns det bara en människa som kändes nära, samtal som flöt på av sig själva och den där känslan av att faktiskt bli sedd.
Det var inga stora gester, utan små stunder som skapade närhet.
Skratt tillsammans, ärliga samtal, den där tysta förståelsen som inte behöver förklaras. Inget av det kändes fel, snarare tryggt och oväntat rätt.
Någonstans längs vägen blev stunder till känslor, och känslor till kärlek. Inte plötsligt, utan steg för steg. Så tyst att jag länge trodde att jag hade allt under kontroll.
Ingen väljer medvetet att älska en gift man.
Det är inget mål och ingen livsplan, utan något som smyger sig på. Man intalar sig att man är stark nog, att man vet hur verkligheten ser ut och klarar av att hantera den. Man tror att man kan dosera känslor, begränsa dem och hålla dem i schack.
Men känslor går inte att kontrollera när de väl finns där.
De växer trots förnuftet, trots att man vet bättre, trots alla varningssignaler inom en.
I början känns allt lätt, nästan oskyldigt. Först senare börjar man förstå att den här närheten har ett pris. Inte för att man är blind, utan för att man hoppas att det på något sätt ändå ska kunna sluta bra.
En illusion som jag inte såg förrän jag känslomässigt redan var alldeles för långt inne.
Rollen som långsamt får en att krympa
Med tiden märkte jag att jag förändrades. Inte över en natt, utan långsamt, nästan omärkligt.
Jag blev försiktigare med mina ord, tystare med mina behov och mer förstående än jag någonsin varit mot mig själv.
Jag lärde mig att vänta och nöja mig med korta ögonblick. Små luckor i hans tid blev något dyrbart, samtidigt som de visade mig vilken plats jag egentligen hade.
Jag var kvinnan utan krav, utan tydliga förväntningar, utan rätt till en gemensam framtid.
Jag påminde mig själv gång på gång om att jag ju visste vad jag gav mig in på. Och ändå gjorde det ont.
För att veta skyddar en inte från besvikelse.
Jag visste att jag inte var kvinnan han gick hem till, inte kvinnan som officiellt stod vid hans sida. Och ändå knöt jag mig till honom inombords, djupare än jag ville erkänna.
Det är precis det som gör den här situationen så smärtsam.
Man är där fullt ut känslomässigt, investerar känslor, tankar och hopp, men i den andras liv är man bara en del.
Viktig kanske, men aldrig prioriterad.
Med tiden börjar man ifrågasätta sig själv. Man undrar om man förväntar sig för mycket, om man är för känslig eller om man bara borde vara mer tacksam för det lilla man får.
Fast egentligen vill man ju inget konstigt.
Inga perfekta löften, inga orealistiska drömmar. Bara en relation utan att behöva gömma sig, utan att vänta, utan den ständiga känslan av att behöva försvara sig.
Men just det får man inte. Och långsamt, nästan utan att märka det, blir man mindre än man en gång var.
Mellan hopp och verklighet
Det som gör den här kärleken så utmattande är inte bara smärtan, utan den ständiga osäkerheten.
Det där livet mellan två världar, där inget är tydligt men allt ändå får betydelse.
Närhet känns intensivt, men den går aldrig riktigt att lita på. Hoppet flammar upp om och om igen, ofta på grund av ord, blickar eller löften som antyder mer än de faktiskt kan hålla.
Man börjar lägga alldeles för stor vikt vid småsaker.
Varje meddelande analyseras, varje gest granskas för att förstå vad den betyder. Man frågar sig vad han egentligen menar och vad man kanske bara läser in själv.
Hoppet blir farligt, för det håller en kvar även när man innerst inne redan är trött. Det får en att känna att allt fortfarande kan förändras, medan verkligheten står stilla och inte rör sig en centimeter.
Samtidigt vet man att tiden går. Ens egen tid. Ens livstid.
Man lever hela tiden i ett mellanläge, utan tydlig riktning. Varken helt inne eller verkligen ute.
Det där svävandet gör en trött, för man kommer aldrig fram. Man väntar på ett ögonblick som kanske aldrig kommer, och märker knappt hur mycket kraft väntandet tar.
Slitningen mellan det man känner och det som är realistiskt lämnar spår.
Det är inte en stor krasch som förstör en, utan den här ständiga spänningen.
Närhet som tröstar, och avstånd som gör ont. Hopp som bär, och verklighet som gång på gång nyktrar till en. Det är där utmattningen i den här kärleken ligger.
När man börjar göra sig själv viktig igen
Förr eller senare kommer en punkt då man stannar upp. Ingen dramatisk vändpunkt, inget glasklart beslut, bara en tyst fråga.
Vad kostar den här kärleken mig egentligen? Inte bara i dag eller i morgon, utan på lång sikt. Hur mycket av mig själv har jag redan satt åt sidan för att hålla fast vid den här relationen?
Jag vet fortfarande inte hur min väg ser ut.
Jag vet bara att jag känner att kärlek inte får kosta allt. Inte min värdighet, inte min livsglädje och inte känslan av vem jag är.
Känslor får finnas. De får vara ärliga och djupa, men de får inte fortsätta såra mig. Den insikten kommer inte plötsligt, den växer fram långsamt.
Att börja göra sig själv viktig igen betyder inte alltid att släppa taget direkt. Ibland betyder det först och främst att våga se ärligt på det som är. Att erkänna för sig själv att något gör ont, även om man har försvarat det länge.
Det betyder att ta sina egna behov på allvar igen och ge dem plats, utan att genast förminska dem.
Kanske är den här texten inget farväl, utan ett första steg tillbaka till mig själv.
Ett erkännande av det som är, utan att fortsätta försköna det.
Ärlighet är ofta obekvämt, men den behövs för att förändring ska kunna bli möjlig. Och förändring börjar där man slutar glömma bort sig själv.
Om du känner igen dig i de här raderna, så ska du veta en sak: Det är inget fel på dig för att du älskar.
Men du får tillåta dig själv att bli viktig igen. Kärlek ska ge trygghet och få en att växa – inte långsamt slå sönder en.