Jag är inte en person som ger upp.
Det vet du mycket väl att jag inte gör.
Alla dessa nätter jag spenderade vid din sida för att försöka hitta en lösning till dina problem, medan mina bara växte.
Alla dessa dagar jag spenderade orolig över ditt välmående istället för mitt eget. Alla dessa månader jag spenderade på att ge detta förhållande mitt allt, tills det inte fanns någonting kvar.
Allt detta är bevis på att jag inte ger upp lätt. Det är bevis på att jag håller mig till det jag bestämmer mig för.
Jag håller mitt ord.
Men jag kan inte vara den enda som ger. Jag kan inte vara den enda som bryr sig om detta förhållande. Det krävs alltid två i kärlek. Och jag var den enda.
Jag ger upp hoppet om oss för att det aldrig fanns något ”vi”. Kanske i början, för länge sedan, när du faktiskt brydde dig om att hålla ditt ord. När du var charmig, söt och kärleksfull.
När du var allt jag kunde önska. Men de dagarna är förbi.
De dagarna är ingenting mer än ett minne nu.
Jag ger upp hoppet om oss för att jag förtjänar mer än ett förhållande där bara jag anstränger mig.
Jag förtjänar någon som kysser mig och talar om för mig att allt kommer att bli bra även då vi båda vet att det kanske inte stämmer.
Jag förtjänar någon som kommer att få mig att känna mig älskad och som anstränger sig lika mycket som jag gör.
Jag ber dig inte om för mycket, jag ber dig inte ge upp ditt liv för att göra mig lycklig. Jag ber dig inte åsidosätta ditt liv och dina drömmar så att jag kan uppfylla mina.
Det har jag aldrig gjort. Allt jag bad om var någon som ger mig lika mycket kärlek tillbaka. Någon som respekterar mig, respekterar oss.
Någon som skulle finnas där för att han vill det, inte för att han måste det.
Men du var aldrig den.
Jag ger upp hoppet om oss för att jag inte längre har någonting kvar inom mig. All min styrka är borta, all min kärlek är ingenting mer än ett eko från allt som varit.
Och det tar kål på mig. Det tar kål på mig att se hur jag inte har någon glöd kvar i mina ögon. Den glöden du startade. Och avslutade.
Det tar kål på mig att vara den som avslutar vår relation, men jag antar att det är så det fungerar. Jag är den som fick det att dröja och jag är den som avslutar det.
Jag ger inte upp hoppet om oss för att jag inte bryr mig. Det vet du att jag gör. Du vet att jag skulle hoppa in i det djupaste havet för att rädda dig trots att det är min största rädsla.
Du vet att jag skulle möta alla mina rädslor för din skull, men det är just det som är poängen. Medan jag möter alla mina rädslor och kämpar genom alla hinder på vägen så gör du ingenting.
INGENTING.
Du står bara vid sidan om och väntar på att jag ska få det gjort. Låtsas som om jag inte blöder framför dig, som om jag alltid haft dessa ärr. Som om inte du är orsaken till dom.
Jag ger inte upp hoppet om oss för att jag inte bryr mig. Utan för att du inte gör det. Du bryr dig inte om ifall jag är glad eller ledsen, så länge du själv mår bra.
Du bryr dig inte att ditt lugn kostar mig min hälsa, så länge du får det. När blev det så här? När blev DU så här?
Jag kan fortfarande minnas mannen jag föll för, mannen jag gjorde allt detta för. Men den mannen är borta.
Den mannen jag älskar och alltid kommer att älska på något sätt är inte med mig längre. Jag vägrar tro att han är det. Jag vägrar tro att någon så fantastisk och kärleksfull kan förvandlas till detta.
En känslomässig blodigel som bara älskar sig själv. En känslomässig vampyr som suger ut all min lycka och kärlek. All mitt lugn och psykiska välmående.
Jag ger upp hoppet om oss. Om dig.
Och jag prioriterar mig själv, precis som jag borde ha gjort för länge sedan.
