Vad i helskotta hände? Ena dagen var allt jättebra mellan oss, dagen därpå kände han sig vilsen och rädd.
Han sa att allt gick alldeles för snabbt och att det blev för mycket. Han sa att han kände sig vilsen. Han hade tappat bort sig själv och vad det är han vill ha av livet.
Så han frågade mig om jag kunde ge honom lite tid för att kunna fundera över det.
Jag sa att jag skulle ge honom all tid i världen, men inom mig skrek jag NEJ. Jag ville inte att vi skulle gå isär.
Jag behövde inte någon betänketid. Jag visste vad jag ville, han var det jag ville ha och jag hade absolut inga tvivel om saken.
Men vad skulle jag göra? Tvinga honom att stanna. Det var inte något alternativ.
Jag skulle ha gjort allt för honom, jag skulle ha vänt jorden upp och ner för att göra honom lycklig, jag hade varit villig att kompromissa, men det enda jag inte skulle ha gjort var att be honom stanna om han ville gå sin väg.
Även om hans önskningar krossade mitt hjärta, hade jag inget annat val än att gå med på det.
Jag kunde inte stoppa honom fysiskt, jag kunde inte springa efter honom, skrika mig hes om hur fantastisk jag var, hur bra vi hade det tillsammans, om hur många mer fantastiska saker som låg framför oss.
Jag kunde inte, för det fanns ingen mening i det; han borde ha vetat det redan.
Hade jag inte känt som jag gjorde, vilket val hade jag förutom att låta honom vara och hoppas innerligt att min frånvaro skulle göra kärleken starkare.
Jag hoppades. Men på något sätt förberedde jag mig för det värsta.
Jag försökte vara rationell om all den smärta som fanns inombords. Jag visste att det kunde gå åt endera hållet, att han kanske aldrig kommer tillbaka och att jag kanske förlorar honom för gott.
Jag ville kämpa för oss. Jag ville ringa honom. Jag ville gå och knacka på hans dörr mitt i natten och skrika på honom för att han var en sån idiot och hjärtlös typ som lät mig gå.
Jag ville att han skulle krama mig, kyssa mig, lugna mig och säga att han inte skulle någonstans, att han var här för att stanna.
Jag ville göra det mer än någonting annat men jag beslutade mig för att vara starkare än jag är.
Jag kom ihåg alla exempel från det verkliga livet och mina vänner som befunnit sig i liknande situationer. De förföljde sina partners som om livet inte hade mer att erbjuda.
De sms-ade. De fortsatte att sms-a, även när deras sms ignorerades. De ringde tills de insåg att det inte längre fann någon mening med det eller tills de blev vansinniga.
De gjorde i princip allting de kunde komma på för att vara tillsammans med dem lite längre, men det förde dem ännu längre ifrån varandra och det fanns till slut ingen återvändo.
Jag tänkte på att vilket val jag än gjorde, fanns det stor risk att jag förlorade honom.
Skulle han sakna mig om jag lät honom vara ifred? Skulle han inse att han älskade mig?
Jag kunde faktiskt inte svara på det. Men jag valde den vägen. Jag valde att respektera hans önskningar och se vad som hände.
Jag kände det som att om ingenting annat, så skulle jag åtminstone ha min stolthet kvar om det inte gick som jag önskade.
Jag beslöt att bete mig som att vi hade gått isär och att det inte fanns någonting jag kunde göra. Jag var så ledsen att det inte finns ord att beskriva hur, men jag visste att jag inte hade något alternativ.
Jag var tvungen att sörja min förlorade kärlek.
Jag var tvungen att lappa ihop mig och få tillbaka mitt liv på rätt köl igen och se vem jag var, vem jag var utan honom i mitt liv..
Så jag gjorde precis det. Jag började återuppbygga mitt jag, mitt liv, mina drömmar.
Visst, det var absolut inte enkelt. Jag hade mina upp- och nedgångar. Jag hade dagar då jag låg kvar i sängen, klarvaken, utan att kunna få honom ur tankarna.
Jag hade dagar då jag kunde somna så fort jag hade lagt huvudet på kudden. Jag hade dagar då jag inte kunde röra mig.
Jag hade dagar då jag kände att jag kunde erövra världen. Men det är alla en del av livsprocessen.
När jag väl hade gått vidare, när jag väl hade slutit fred med mitt förflutna, hände något förvånansvärt…han började jaga efter mig.
Han insåg att han bara hade flippat ut. Att han hade blivit vettskrämd. Men då var jag den som inte visste vad jag skulle säga.
Jag var den vars hjärta krossats i miljoner små bitar. Jag var den som var tvungen att försöka limma ihop bitarna igen.
Jag var också den som fortfarande älskade honom med varje krossad bit. Därför gav jag efter för hans enträgna övertalning och kamp att få mig tillbaka, därför gav jag honom en chans till.
Fram till denna dag har jag inte ångrat det och jag hoppas att jag aldrig kommer att göra det heller.
