Jag kommer att berätta en liten hemlighet men snälla, håll detmellan oss. Jag är inte ens lik kvinnan som du ser på lördagskvällen eller på min Instagram-profil.
Du vet, den som alltid lägger ut foton på sitt fantastiska liv? Den som alltid har ett stort leende i ansiktet och som aldrig är på dåligt humör? Ärligt talat så har jag och den kvinnan väldigt lite gemensamt.
Ja, det stämmer, jag pratar om den långa och magra blondinen vars selfies du ser på ditt sociala medieflöde.
Jag vet inte vem hon är eftersom jag definitivt inte ser ut så. Jag har faktiskt tillbringat flera år på att bemästra konsten att se ut som henne.
Hur är det med hennes fantastiska pojkvän? Det ser ut som att de två aldrig bråkar. Har överraskar henne hela tiden och han verkar vara den mest romantiska killen i världen.
Åh, menar du killen som glömde min födelsedag förra året och köpte sedan 101 rosor för att kompensera?
För att tydliggöra detta, pratar vi fortfarande om killen som får mig att känna mig känslomässigt försummad hela tiden?
Ska vi börja diskutera hennes otroliga karriär eller hur hon alltid är omgiven av massa vänner?
Listan kan fortsätta för alltid men jag tror att du fattar. Den här kvinnans liv är uppenbarligen varje liten flickas drömliv. Det ser ut som att hon har allt.
Jag är här för att säga att ingenting är som det verkar.
Jag är professionell på att fejka saker, lita på mig. Jag har faktiskt tillbringat större delen av mitt vuxna liv på att försöka övertyga främlingar att mitt liv är perfekt.
Jag pratar inte bara om mina profiler på sociala medier, jag pratar också om det falska leendet som har blivit en del av mig. Jag har också förtryckt mina sanna känslor så länge jag kan komma ihåg.
I grund och botten så har jag levt en lögn så länge att jag har slutat tro på det också. Du ser, jag var så hård mot mig själv att jag vägrade att acceptera något som inte var perfektion.
Åh! Sanningen är den att mitt liv är en enorm röra och jag lär mig fortfarande att omfamna det. Jag behöver inte vara perfekt för att vara fantastisk.
Missförstå mig inte, jag är tacksam för alla välsignelser i mitt liv. Jag är tacksam och stolt över mig själv för alla mina framgångar och prestationer.
Detta betyder dock inte att jag inte upplever misslyckanden också. Det betyder inte heller att det inte finns dagar då jag hatar mig själv och vill bara fly från allt.
Så jag har bestämt mig för att sluta med skitsnacket. Jag har bestämt mig för att sluta med all denna falskhet och visa den verkliga mig.
Jag ser inte ut som en toppmodell. Min mamma har aldrig uppmuntrat mig, mitt jobb har fått mig att nå min brytpunkt, mitt kärleksliv går sönder och jag är ganska säker på att jag inte har mer än en riktig vän.
Det finns morgnar när jag inte har styrkan att lämna min säng, det finns dagar då jag känner mig som den största förloraren i världen och det finns nätter när jag gråter mig själv till sömns.
Det finns tillfällen då min osäkerhet och min egen självtvivel överväldigar mig. Det finns dagar då jag inte kan se mitt värde oavsett hur mycket jag försöker.
Men du märker inte dessa saker eller hur? Nu vet du. Där sa jag det. Jag är inte perfekt och kommer aldrig att bli det heller.
Så, jag slutar vara hård mot mig själv och kritiserar mig själv för att jag har modet att vara mänsklig.
Slutar låtsas som att allt är okej medans jag faller sönder. Slutar skratta när jag hellre vill gråta.
Slutar jämföra mig själv med andra. Slutar slösa bort min tid och energi på att försöka uppfylla några påtvingade samhällsstandarder.
Viktigast av allt, slutar att fly från de delar av mig som jag inte gillar.
Missförstå mig inte, jag kom inte hit för att klaga. Istället så accepterar jag och älskar mitt sanna jag och jag rekommenderar dig att göra det detsamma.
Vet du vad jag har tänkt på? Den som verkligen älskar dig kommer också att älska din röra och alla dina brister. Dessa människor kommer att ta hand om dig i vått och torrt, oavsett vad.
Och hur är det med dem som inte gör det? Jo, de borde aldrig ha fått privilegiet av din närvaro i första hand.
