Jag önskar att jag hade svar på allt. Jag önskar att jag bara kunde kika in i framtiden och se att du är den jag kommer att dela resten av mitt liv med.
Jag skulle vilja vara helt säker på att jag, när jag är gammal och rynkig, kan se tillbaka på ett rikt och lyckligt liv som jag har levt tillsammans med dig.
Läs också:
Men det kan jag inte. Och jag tänker inte försöka tvinga fram det heller, för jag har faktiskt inget problem med att inte veta.
Jag tänker inte pressa svaren att visa sig för mig. Jag tänker inte leta efter svar som jag vet att jag varken kommer hitta hos dig, hos mig själv eller hos någon annan.
Jag tänker inte snabbspola förbi det vi har, för jag vill inte riskera att förlora allt. Därför tänker jag låta ödet leda vägen.
Jag tänker släppa taget och acceptera vad ödet än har i beredskap för oss. Jag tänker låta oss gå våra egna vägar.
Jag tänker låta oss leva våra egna, individuella liv. Jag tänker bara hålla fast vid hoppet om att vi kanske en dag hittar tillbaka till varandra igen.
Jag vet att det finns en väldigt verklig risk att vi börjar glida isär i samma stund som vi väljer att följa våra egna intressen.
Jag vet att det finns en väldigt verklig risk att vi inte hamnar tillsammans när allt är sagt och gjort. Men jag måste ändå fortsätta hålla fast vid hoppet.
Jag måste fortsätta tro på att du och jag får det där sagoslutet som vi båda drömmer om.
Jag måste hålla fast vid tron på att två människor som verkligen är menade för varandra till slut kommer hitta ett sätt att få det att fungera en dag.
Visst, du kan säga att jag bara är naiv och omogen. Du kan säga att jag klamrar mig fast vid barndomsfantasier. Du kan säga att jag förmodligen bara är blint optimistisk.
Men ärligt talat spelar det ingen roll för mig. Jag tror att jag kan göra det jag vill. Jag kan följa det liv jag tror att jag förtjänar. Jag tror att jag kan låta dig vara fri och låta dig gå din egen väg också.
Och jag tror också att oavsett vad vi till slut gör eller vart vi hamnar, så kommer vi alltid hitta en väg tillbaka in i varandras hjärtan och liv, så länge ödet vill det.
Jag vill fortfarande tro att inget annat egentligen spelar någon roll, så länge ödet är på vår sida.
Jag tror på det som är förutbestämt. Jag tror på ödet. Jag tror på oss.
Och allt annat är bara brus. Allt annat är bara distraktioner. Jag tänker tro på att du och jag kommer hitta ett sätt att förverkliga våra gemensamma drömmar.
Men sanningen är att jag egentligen inte har så mycket till val. Jag har inget annat kvar att hålla fast vid.
Och jag tror att det är därför jag är så säker på att du och jag kommer kunna hitta tillbaka till varandra. För jag tror så mycket på dig. För jag tror så mycket på mig själv.
Jag tror så mycket på oss att jag inte tänker backa för några utmaningar eller svårigheter. Jag är inte rädd. Jag känner mig inte skrämd på något sätt.
Jag tror verkligen att när man tror så starkt på något, eller på någon, så hittar man alltid ett sätt att göra sin övertygelse till verklighet.
Samtidigt förstår jag att tajming är helt avgörande. Jag kan tro att vi två till slut kommer hamna tillsammans, men jag kan inte vara säker på när.
Bara för att jag vill att vi ska vara tillsammans nu betyder det inte att det kommer hända nu. Tajmingen ligger inte i mina händer, och därför måste jag lära mig att ha tålamod.
Så var och en av oss kommer gå sin egen väg. Var och en av oss kommer leva sitt eget liv. Vi måste hitta oss själva innan vi kan hitta tillbaka till varandra.
Jag tror verkligen att två människor som är menade för varandra också kommer bli det. Och det spelar ingen roll hur omständigheterna ser ut.
Om det finns avstånd, gränser och andra människor mellan oss, så spelar omständigheterna ändå ingen roll. För jag håller fortfarande fast vid tron på att inget av det där betyder något i längden. Jag håller fortfarande fast vid tron på att vi en dag kommer få det rätt.
Jag menar, det är egentligen allt jag har. Och när man tror så starkt på någon blir plötsligt allt som verkar komplicerat inte lika komplicerat längre. Man löser det. Man får det att funka.
Vi har varit det mest konstanta i varandras liv.
För grunden till allt det här är inte bara en kärlek som har kommit och gått tidigare, utan en oförklarlig koppling. En vänskap. Ett band. En äkta omtanke om varandra, alltid. Något som har gjort att vi har fortsatt vara en del av varandras liv så länge.
Kanske är vi menade för varandra för att vi på något sätt har byggt upp varandra.
Om jag plockade isär bitarna av mig själv skulle det finnas bevis på att du har varit där. På ett sätt har du alltså aldrig riktigt varit borta.
Hur mycket livet än fyller mig med tvivel och rädsla, så är du ibland det enda jag är säker på. Jag känner mig trygg i att så länge du är vid min sida kommer allt att bli okej.
Kanske är vår tid inte rätt just nu. Kanske är evigheten inte här för oss än. Och det är okej. Jag oroar mig inte.
Vet du varför? För jag vet att den här kopplingen mellan oss inte kommer blekna, trots tid och avstånd. Jag vet att den inte kommer försvinna bara för att vi går skilda vägar.
Den här kopplingen kommer inte blekna, oavsett hur mycket tid som går, oavsett hur mycket som förändras i våra liv eller hur många människor vi ser komma och gå.
Jag vet att vår kärlek kommer vara stark nog att till slut leda oss tillbaka in i varandras liv.
Visst, det kommer inte vara den enklaste vägen mot evigheten. Men det känns inte som en så stor sak när jag ändå vet att evigheten kommer.
