Det låter som en kärleksförklaring. Tre små ord som nästan alla någon gång längtar efter att få höra: Jag älskar dig.
Men vad händer om de kommer från någon som inte älskar – utan manipulerar? Om ”kärlek” i hans värld inte betyder det du tror, utan ägande, makt och kontroll?
Läs också:
Om du någon gång har varit i en relation där du känt dig tommare efter varje kram, mer skyldig efter varje bråk och mer förvirrad efter varje kärleksfull blick – då kan den här texten vara skriven för dig.
För det som följer är inget kärleksbrev. Det är en obehaglig bekännelse från en narcissist. Rå. Ofiltrerad. Och smärtsamt ärlig. Det är det du aldrig kommer att få höra – men behöver veta.
”Jag älskar dig” – en narcissists brutala bekännelse
Vad en narcissist egentligen menar när han säger de orden.
”Jag älskar dig” – de tre orden har kraft. De låter som närhet, värme och som att komma hem. Men i min mun – i min värld – betyder de något helt annat.
Du tror att de handlar om dig. Men de handlar bara om mig. Om min spegelbild i dina ögon. Om storheten du får mig att känna. Om känslan av kontroll som du ger mig.
Jag skriver inte den här bekännelsen för att vara ärlig – ärlighet är inte min valuta. Jag skriver den för att jag är ganska säker på att du ändå stannar. För du vill tro att jag kan älska.
Du vill tro att det finns något gott innerst inne i mig. Du tror att om du bara ger tillräckligt mycket, förstår tillräckligt mycket och står ut tillräckligt länge – då kommer du till slut att nå den där kärnan. Den där mannen du ser i mig.
Men den mannen är inte jag.
Jag älskar dig – betyder: Jag älskar makten du ger mig
När jag säger ”jag älskar dig” menar jag: jag älskar att du anstränger dig för att göra mig nöjd. Att du bygger din dag runt mig, att din lycka hänger på hur jag behandlar dig. Jag älskar ditt ständiga hopp.
Din tro på det goda i mig. Din vilja att böja dig, förlåta och ifrågasätta dig själv – bara för en liten skymt av ömhet från mig.
Jag älskar ditt behov av att bevisa för mig att du räcker till. Att du är värd att älska. Att du är lojal. Och medan du kämpar tar jag. Din tid. Din energi. Din uppmärksamhet. Din självrespekt.
Jag älskar din beundran – inte dig
Du är min scen. Mitt största fan. Din blick ger mig betydelse. När jag ser mig själv i dina ögon är jag allt det jag inte kan känna på egen hand: stark, speciell, beundrad. Men du själv? Du går att byta ut. Vem som helst som kan ge mig den känslan skulle kunna ta din plats.
Jag älskar att hålla dig liten
Ju mer du tappar bort dig själv, desto mer hittar jag mig själv. När du gråter och jag tröstar dig – men bara precis så mycket att du stannar – är det inte ömhet. Det är strategi. Jag ger dig smulor, för jag vet hur hungrig du är. Och jag älskar när du tar dem för en festmåltid.
Jag älskar att jag kan göra dig osäker med en blick. Med en flirt. Med tystnad. Med ett ”kanske”. Jag älskar hur du då börjar undra vad du har gjort fel – aldrig vad som är fel med mig.
Jag älskar att du räddar mig – gång på gång
Varje gång du vill gå ger jag dig precis tillräckligt för att du ska stanna. Ett löfte. En kyss. En ursäkt som inte förändrar någonting.
Jag vet vad du behöver – och jag vet att du inte vill tro att jag bara ger dig det för att få behålla dig. Du hoppas. Och jag utnyttjar det. Om och om igen.
Jag älskar dig – betyder: Du matar mitt ego
Jag behöver dig inte för att jag älskar dig. Jag behöver dig för att jag älskar mig själv genom dig. Jag behöver din beundran som luft. Jag är beroende av den. Jag älskar inte dig – jag älskar min spegelbild i dina ögon.
Och därför kommer jag aldrig att ge dig tillräckligt. För om du blir mätt behöver du mig inte längre. Så jag håller dig hungrig.
Jag älskar hur du glömmer bort dig själv – för min skull
Du minns knappt längre vad du vill, vad du behöver eller vad som gör dig lycklig. Jag har vant dig vid att ditt välmående beror på mig. Att det är viktigare hur jag mår, vad jag behöver och vad jag bestämmer. Och du har anpassat dig. Bit för bit. Du har gjort dig mindre för att inte förlora mig.
Jag har gjort dig till någon som ber om ursäkt, trots att det är jag som har sårat dig. Någon som undrar om hen överdriver, fast hen redan håller på att gå sönder inuti. Och om du någon gång ändå konfronterar mig vänder jag allt emot dig. Jag gör din reaktion till problemet – aldrig mitt beteende.
Jag älskar hur jag håller dig kvar på tröskeln
Jag ger dig precis tillräckligt med hopp för att du ska stanna. Precis tillräckligt med närhet för att du ska kämpa. Sedan drar jag mig undan – in i min tystnad, min kyla, min kontroll.
Du väntar. Du undrar vad du har gjort fel. Du kämpar – för något du egentligen borde få utan att behöva kämpa.
Jag ser det. Jag njuter av det. Det är min spelplan.
För om du springer, springer jag inte efter. Jag väntar. Jag vet att du kommer tillbaka. För du tror fortfarande att det någonstans djupt inom mig finns en människa som verkligen älskar dig.
Men det gör jag inte. Jag älskar det du ger mig. Jag älskar scenen, inte människan som står på den.
Jag älskar dina tårar – för de bevisar att jag har makt
Du tror att dina tårar skulle röra mig. Men de stärker mig. För varje gång du gråter och ändå stannar växer min känsla av överlägsenhet. Jag kan såra dig – och du stannar. Jag kan ignorera dig – och du kämpar. Jag kan lägga skulden på dig – och du tar på dig den.
Vad skulle kunna ge mig en större känsla av kontroll?
Jag älskar dig – betyder: Jag älskar beroendet du känner till mig
Jag vet att du tänker att vi har ett band. Men det du känner är beroende. Och det jag älskar är din oförmåga att släppa taget om mig. Jag älskar att du ger upp dig själv för att jag ska stanna. Att du böjer dig för att jag ska se dig. Att du tappar bort dig själv för att jag ska kunna hitta mig själv.
Och om du någon gång skulle gå, så är det bara tills jag kallar dig tillbaka. För du kommer att tro att det blir annorlunda den här gången. Att mina ord är ärliga. Att mitt ”jag älskar dig” faktiskt betyder kärlek nu.
Men det betyder alltid bara en sak: Jag älskar hur du får mig att känna. Inte den du är.
Efterord: Till dig som (fortfarande) tror på kärleken
Om du har läst ända hit är det förmodligen inte bara av nyfikenhet. Kanske för att du känner igen dig. För att du vet hur det känns att bli ”älskad” och samtidigt försvinna mer och mer. För att du trodde på någon som sa att du var hans allt – och samtidigt fick dig att känna dig som ingenting.
Du är inte naiv. Inte svag. Inte för känslig.
Du är bara en människa med ett hjärta, någon som ville älska. Och just det gör dig starkare än allt han tog ifrån dig.
En narcissist älskar inte dig – han älskar kontrollen över ditt ljus.
Men du får ta tillbaka det. Det finns ett liv bortom känslomässigt beroende, bortom ”jag älskar dig” som vapen, bortom skuldkänslor som aldrig var dina.
Ett liv där kärlek inte används, utan delas. Inte som ett spel, utan som ett äkta möte.