Ibland märker man det inte direkt. Man tänker att han bara är sårad. Komplicerad. Kanske inte riktigt har hittat rätt i livet än.
Kanske är han bara rädd. Och eftersom du älskar honom har du tålamod. Du lyssnar på honom, även när han inte säger något.
Läs också:
Du stannar, även när han drar sig undan. Du fortsätter, fast du känner att du gör dig själv mindre och mindre på vägen.
Det börjar tyst. Med en kommentar som träffar dig, men du intalar dig att han inte menade så. Med en blick som gör dig osäker, men du letar felet hos dig själv. Med en tystnad som känns som ett straff – men du tänker att han bara behöver space.
Och så börjar du skydda honom. Från sig själv. Från din besvikelse. Från hans egna gränser.
Det du inte ser än är det här: den här mannen slåss inte med dig. Han slåss med sig själv. Han bär på ett självhat som sakta äter upp honom inifrån.
Och ju mer du älskar honom, desto tydligare känner han det han själv inte klarar av att ta emot – närhet, tillit och känslan av att vara värd att bli sedd.
Och eftersom han inte tror på något av det, stöter han bort dig. Inte alltid rakt ut. Men det känns. Han säger att du är för känslig. För mycket. För mjuk. Att du blir sårad för lätt. Men sanningen är att han bara håller dig på avstånd, för han står inte ut med sig själv när du kommer för nära.
Han kommer att förminska dig, inte för att du är liten – utan för att han inte känner sig stabil bredvid dig. Han kommer att göra dig osäker, för det är först när du börjar tvivla på dig själv som han känner att han har kontroll.
Och han kommer att älska dig på ett sätt som ofta känns äkta – men som samtidigt tömmer dig på energi. För i hans värld är kärlek inte värme. Den är en kamp. En plats där närhet betyder att man måste ha övertaget.
Och om du är känslig kommer du vilja förstå. Du kommer känna till hans förflutna, hans sår. Du kommer hitta ursäkter, förklara honom, skydda honom. Kanske till och med hoppas att din kärlek kan läka något som uppstod långt innan du kom in i bilden.
Men det du glömmer då är detta: Du blir en projektionsyta för en smärta som aldrig var din. Och ju närmare du kommer, desto mer blir du en måltavla. Inte för att du gör något fel – utan för att du finns där.
En man som hatar sig själv kommer förr eller senare att straffa dig för att du älskar honom. Inte öppet. Inte alltid medvetet. Men med tystnad, kontroll, kritik och tillbakadragande. Och ju mer du ger, desto mindre får du tillbaka – för ditt ljus kastar skuggor i honom som han inte vill se.
Och kanske stannar du. För att du hoppas. För att du kämpar. För att du känner så djupt. Men du kommer att tappa bort dig själv i det. Inte på en gång. Utan i små stunder där du inte längre säger vad som sårar dig.
Stunder där du inte längre frågar var han har varit. Där du lugnar dig själv, trots att du innerst inne inte längre känner dig trygg.
Glöm aldrig det här: En man som hatar sig själv kommer inte att rädda dig – och du kan inte rädda honom genom att offra dig själv. Det är inte din uppgift att vara hans stöd om han ser din kärlek som svaghet.
Du kan inte läka någon som sårar dig för att slippa känna sig själv. Och ju längre du stannar, desto tystare blir din egen röst.
Du får gå. Inte av kyla. Inte av stolthet. Utan för att skydda dig själv. För kärlek ska inte bryta ner dig. Närhet ska inte få dig att känna dig mindre värd. Och du finns inte här för att bära någon genom livet som inte kan se dig när du behöver honom som mest.
Det är inte ditt fel att han inte älskar sig själv. Men det är ditt ansvar att inte låta dig dras med ner i det.
Om du just nu undrar om du överdriver, om du är för känslig, om du har missförstått honom – ställ dig en annan fråga: Känner du dig trygg? Sedd? Hållen? Eller känner du dig allt oftare tom, liten och förvirrad?
Svaret finns redan där. Du behöver bara lyssna på det.