Att slitas mellan att bry sig alldeles för mycket om allt och att inte bry sig om någonting alls.
Jag fick diagnoserna depression och ångest 2016, de två “vanliga förkylningarna” inom psykisk ohälsa.
Men låt inte det smeknamnet lura dig, för det finns inget vanligt med hur de här två samarbetar för att helt störa hur hjärnan funkar.
Ibland känns det som att min hjärna växlar mellan depressiva och ångestfyllda perioder. Som om jag hela tiden byter den ena mot den andra, och bara väldigt sällan får en “bra” dag där båda är någorlunda tysta.
Om min ångest inte slår till med full kraft, då gör min depression det, och tvärtom.
Ångest och depression fungerar egentligen som motsatser. Det är lite förenklat sagt, men i stora drag kan ångest ses som en hjärna som går på högvarv, medan depression är en hjärna som inte riktigt orkar vara aktiv nog.
Jag har framför allt lärt mig att hantera det när en av dem tar över, men det som fortfarande är riktigt svårt är när de slår till samtidigt.
Ångesten vill att jag ska gå upp på morgonen. Om jag inte går upp kommer någon bli besviken, jag missar en deadline, alla kommer tro att jag är lat, eller så fastnar jag i en nedåtgående spiral, om och om igen.
Depressionen gör att jag inte kan gå upp. Om jag går upp måste jag fejka ett leende inför alla, annars sårar jag bara fler människor, eller så kan jag ändå inte koncentrera mig, för vem kan koncentrera sig på något när allt känns fullständigt meningslöst?
När båda slår till samtidigt blir jag helt handlingsförlamad. Trots att tankarna rusar och jag inte vill något hellre än att vara produktiv, så att jag kan känna lite mindre stress över mina ansvar, får jag inte upp mig själv ur sängen.
Jag kan inte se framåt, för varje stressad tanke drar mig tillbaka med ännu ett rep.
Det gör ont i huvudet – det känns som att hjärnan bokstavligen pressar mot skallbenet utan någonstans att ta vägen. Det gör mig yr och förvirrad, och framför allt är det så otroligt frustrerande.
Det gör de enklaste uppgifterna omöjliga, och jag vill bara skrika åt mig själv: “VARFÖR KAN DU INTE BARA GÖRA DET?”
Skuldkänslorna är det svåraste att hantera, för jag känner bara det där smärtsamma hugget. Jag VILL kunna fungera normalt, men jag kan inte, och därför känner jag mig som den största misslyckade människan på jorden.
Rent logiskt vet jag att min hjärna är sjuk och att det är därför vissa saker är svårare för mig att göra.
Men ändå kan jag inte komma undan tyngden av skulden över att jag inte kan vara som en “normal” person som GÖR “normala” saker.
Det går igång en siren som säger åt mig att ta tag i mina ansvar, men samtidigt finns det en röst som skriker att inget jag gör spelar någon roll ändå, så det är lika bra att vända sig om och bara dö, och allt det där oljudet i huvudet gör mig paralyserad.
Jag är fortfarande mitt i processen att lära mig hantera när de här motsatta krafterna i mitt huvud utmanar varandra. Det enda jag egentligen har lärt mig är att det ibland inte finns något annat att göra än att ta sig igenom det.
Jag försöker vara försiktig med mig själv. Jag försöker komma ihåg att det är något som inte stämmer med kemin i min hjärna, och att det inte betyder att jag är en dålig person.
Att vara snäll mot sig själv när man kämpar med psykisk ohälsa är lättare sagt än gjort, men jag försöker.
