Du släppte taget om mig.
Och så fort jag ens började tänka på att göra samma sak, kom du tillbaka bara för att såra mig igen.
Ibland kändes det verkligen som att jag var en leksak i dina barnsliga händer.
Du tog upp mig och lekte försiktigt en stund.
Men helt plötsligt kastade du bara bort mig, som om jag inte var värd någonting.
Jag hade alltid varit försiktig när det gällde kärlek.
Jag såg till att hålla mig skyddad, så att ingen kunde komma nära mitt hjärta.
Men när jag träffade dig… den känslan kan jag fortfarande inte riktigt sätta ord på.
Jag hade aldrig känt något liknande förut.
Du fick mina murar att rasa.
Jag blev kär så snabbt. Jag hann inte ens förstå vad som hände.
Jag kände mig bara trygg i dina armar, som om inget ont kunde hända mig, som om du skulle stanna.
Jag var lycklig. Jag kände mig hemma.
Men jag borde aldrig ha släppt ner mina murar så fort.
Det gör så fruktansvärt ont nu.
Du är inte mannen jag trodde att du var. Du är bara ett bortskämt barn som tror att han har rätt till allt.
Du sårade mig djupt och kom sedan tillbaka som om ingenting hade hänt.
Det kunde vara lugnt och fridfullt ett tag, men sedan kom stormen tillbaka och åskan slog ner igen.
Du höll dig aldrig borta särskilt länge, något drog dig alltid tillbaka till mig.
Precis som det drog mig tillbaka till dig. Jag trodde att det här var kärlek.
Du brukade säga att du skulle läka dig själv.
Du hade många problem, och de flesta fanns inom dig.
Du sa att du skulle förändras för min skull.
Att min kärlek skulle förändra dig.
Men det har fortfarande inte hänt. Och det kommer aldrig att hända.
Nästa gång kommer du bara vara ännu värre.
Jag älskade dig ändå. Både det bra och det dåliga.
Det är inte konstigt att jag kände så, vi var helt besatta av varandra. Vi hade en passion som man sällan ser.
Jag saknar att få kyssa dig. Det var verkligen något utöver det vanliga.
Vi kysste varandra som om det var det enda sättet vi kunde överleva på.
Men det räckte inte. Det räckte aldrig.
Jag behöver allt. Ditt hjärta. Din kropp. Din själ.
En av de tre räcker inte.
Jag försökte tänka logiskt. Jag gick igenom allt i huvudet, om och om igen.
Jag visste att du inte var bra för mig.
Du höll bokstavligen på att förstöra mig. Inifrån och ut.
Du tog mig för given. Du behandlade mig respektlöst och fick mig att känna mig värdelös.
Om man älskar någon, så som du sa att du älskade mig, gör man inte sådana saker.
Man går inte hela tiden och kommer tillbaka igen. Man stannar, oavsett vad.
Det sa jag till dig hundra gånger.
Mitt huvud vet det.
Mitt huvud har accepterat att vi aldrig kommer att vara vi igen.
Men mitt hjärta….
Alla skärvor av mitt trasiga hjärta älskar dig fortfarande.
Det vägrar helt enkelt att släppa taget om dig.
