Jag trodde aldrig att jag någonsin skulle överväga att lämna dig.
Men här sitter jag ändå. Ena dagen tänker jag på att gå, nästa dag är jag hopplöst kär i dig igen.
Och mitt i allt det här kaoset som vår kärlek har blivit vet jag inte längre vad som är rätt.
Jag vet inte om jag gör rätt som lämnar dig, eller om jag gör rätt som stannar. Men ibland önskar jag bara att du var långt borta från mig.
Ibland skapar du så mycket oro i mig att jag går på tå för att inte såra dig.
Jag tänker efter två gånger innan jag säger något till dig, och hur gärna jag än skulle vilja kan jag inte berätta allt om mitt liv.
Jag kan inte berätta om andra människor som får mig att känna mig trygg och som gör mig glad.
Jag kan inte göra det, för då skulle du känna dig åsidosatt. Jag sätter alltid dig först, och om jag för en gångs skull gjorde något för mig själv skulle allt rasa.
Det har redan börjat, och jag kan redan föreställa mig vad som skulle hända om jag slutade anstränga mig.
Du vet, en gång i tiden var du min bästa vän. Jag kunde berätta allt om mig själv för dig, och du dömde mig aldrig. Men någonstans längs vägen förändrades allt.
Du är inte längre den du var då, och jag har förändrats med dig.
Men vet du vad som är det värsta? Vi har båda förändrats åt fel håll.
Vi är på väg åt ett håll som inte är bra för någon av oss, men ändå vägrar vi släppa taget om varandra.
Jag har sårat dig och du har sårat mig, men vi är fortfarande tillsammans. Ändå vet jag inte om jag vill ha den här kärleken resten av mitt liv.
Jag vet inte om jag klarar av att leva i den här röran längre. För hur mycket jag än försöker kan jag bara inte ge upp dig.
Och hur många gånger jag än visar dig min kärlek verkar du på något sätt inte vilja ta emot den.
Det är som att du inte tror på mig när jag säger att jag älskar dig.
Det är som att du tror att jag ljuger om allt och bara försöker hålla dig kvar.
Men älskling, det har aldrig ens slagit mig. Jag respekterar dig för mycket för att dra in andra i vårt privatliv.
Det vi har, oavsett om det är bra eller dåligt, vill jag ska vara något som bara tillhör oss.
Därför skulle jag aldrig avslöja våra hemligheter. Därför berättar jag aldrig för mina vänner om problemen vi kämpar med.
Jag håller allt inom mig, långt borta från andra.
Jag berättar inte för folk att du har förolämpat mig och att jag lider på grund av dig.
Jag berättar inte att hela min värld håller på att rasa eftersom jag börjar förlora mitt livs kärlek.
Jag är tyst och lider i det tysta, för även om jag berättade att vi håller på att falla isär skulle ingenting förändras.
Allt skulle vara likadant. Du skulle bara börja hata mig ännu mer. Slutet skulle bara komma snabbare.
Jag vill att du ska veta att jag längtar efter dagarna då vi inte bråkar.
Jag längtar efter stunderna vi hade förr, när vi låg och kramades i sängen och tittade på gamla filmer.
Och då känns det som att allt är som förut igen. Allt verkar vara likadant.
Din hand i min, mitt huvud mot ditt bröst och din doft som får mig att försvinna helt.
Du är hos mig, du säger hur mycket du älskar mig och att det inte finns någon annanstans du hellre vill vara än i mina armar.
Du säger att du älskar att jag är helt din, och att du är svartsjuk på alla som vill ta mig ifrån dig.
För jag är luften i dina lungor, som du alltid säger. Jag är ditt enda ljus, och du kan inte leva utan mig.
Och under några dagar känns det som att det var rätt beslut att stanna hos dig.
Men sedan, på ett ögonblick, förändras du igen. Du blir någon jag aldrig trodde att jag skulle leva med.
Du börjar döma mig för minsta lilla sak och ger mig inget utrymme att andas.
Och i de stunderna känns det som att jag bara måste gå. Då ser jag ingen väg ut.
Och ingen kan få mig att tro att det här bara är ett vanligt bråk mellan två personer i ett förhållande.
Det är så mycket mer än ett enkelt bråk. Det är hjärntvätt. Det är känslomässig misshandel. Det är ett psykologiskt spel.
Och i de stunderna hatar jag den du har blivit. Jag hatar att du inte släpper fram mannen jag en gång blev kär i.
Jag hatar att du har blivit den person du själv sa att du aldrig skulle bli.
Den som är svartsjuk på min lycka, den som vill att jag ska dansa efter hans pipa, den som vill göra mig till någon han kan manipulera, den som vill ha mig helt för sig själv och den som bestämmer om jag får vara lycklig eller inte.
Jag vill inte ha det här, för det här är inte kärlek. Och det är därför vi har hamnat här.
Om jag måste låtsas vara någon jag egentligen inte är bara för att du ska tycka mer om mig, då vill jag inte ha dig alls. För då är det ganska tydligt att vi inte är menade för varandra.
Kanske har vi romantiserat kärleken för mycket.
Kanske hade vi alldeles för stora förväntningar, och nu när det inte blev som vi tänkt oss känner vi oss tomma och besvikna.
Men det värsta är att du inte ens försöker förändra det.
Du gav upp för snabbt och tänkte att allt bara skulle bli bättre av sig självt.
Jag är ledsen att behöva spräcka den illusionen, men det är inte så kärlek fungerar.
Kärlek måste komma från båda håll, och om du har gett upp oss är mina ansträngningar förgäves.
Sanningen är att jag är trött på allt, och jag vill känna ro igen. Jag vill vara fri igen. Jag vill älska och bli älskad.
Och viktigast av allt: jag vill hitta tillbaka till den jag var.
Och ärligt talat bryr jag mig inte ett dugg om du inte gillar det.
Efter att du gav upp mig och det vi hade har du inte längre rätt att säga något om det.
Du borde ha kämpat, men tyvärr gjorde du inte det.
Så acceptera konsekvenserna nu och låt mig leva mitt liv så som jag alltid har velat leva det.
Låt mig få ut allt jag kan av det här livet.
