En av de värsta sakerna du kan uppleva när det gäller romantik och kärlek är att bry sig om någon som inte bryr sig om dig.
Jag vet, för att jag har gått igenom det.
När jag först träffade den här killen gjorde han det mycket tydligt att han var känslomässigt otillgänglig. Jag kan inte säga att han inte var ärlig mot mig.
Men på något sätt, även om jag borde ha sprungit bort från honom när jag hörde dessa ord, drog det mig ännu mer till honom.
Dumt nog trodde jag att jag skulle vara tjejen som skulle ändra hans åsikter om kärlek och dejting.
Jag trodde att jag skulle vara den som övertygade honom att börja tro på kärlek och att min kärlek skulle hjälpa honom att ändra sig.
Jag började se på den här killen som en slags utmaning. Jag trodde att jag skulle vara den som räddade honom och den som öppnade upp hans hjärta till kärleken.
Jag måste erkänna att jag inte tog den här killens ord eller handlingar på allvar – jag antog att han bara spelade svår och att han behövde mer tid att öppna upp för mig och släppa in mig i hans liv.
Så jag ignorerade alla röda flaggor och alla varningar som jag fick av honom. Istället försökte jag att hitta ledtrådar på hans obefintliga kärlek till mig.
Jag fortsatte att dissekera varje sak han gjorde och varje blick han gav mig, försökte hitta smulor av kärlek och något jag kunde hålla fast vid.
Varje gång jag tittade honom i ögonen försökte jag hitta någon form av gnista där, en ledtråd eller ett tecken som skulle berätta för mig att den här mannen älskade mig.
På något sätt förlorade jag all min integritet och stolthet. Jag hade inga problem med att be på mina bara knän om den här killens kärlek och uppmärksamhet.
Och jag hade inga problem att ljuga för mig själv. Varje gång den här killen ringde mig full, sent på kvällen, tog jag det som ett tecken på hans kärlek.
Varje gång han oavsiktligt rörde mig, hittade jag lite passion i den handen, fast det egentligen inte fanns någonting där.
Ja, det tog mig lång tid innan jag accepterade att den här killen inte älskade mig och att han aldrig skulle älska mig.
Men till slut gjorde jag det. Han och jag tillbringade år i denna typ av relation innan jag äntligen insåg några saker.
Jag spenderade år åt att vara hans i mitt huvud, medan han levde ett eget liv som om jag aldrig funnits.
Och när jag äntligen insåg att han aldrig skulle bli min, slog denna insikt mig och det tog mig tillbaka till verkligheten.
Men det tog inte slut på min elände.
Jag hade en lång väg att gå, kämpandes med min osäkerhet och min självkänsla. Jag undrade om det fanns något mer jag kunde ha gjort för att få den här killen att älska mig. Varför dög jag inte för honom?
Varför kunde han inte åtminstone ha försökt älska mig? Och ja, jag hatade honom på ett sätt, för att han aldrig älskade mig så som jag ville.
Men sedan, efter mycket funderande fram och tillbaka, insåg jag att det var bättre att det blev som det blev.
För när jag tänker på det, var det sista jag ville ha att någon skulle älska mig för att han tyckte synd om mig. Jag ville inte att någon skulle älska mig bara för att jag älskade honom.
Jag kom till slut fram till slutsatsen att den här killen inte ska få skulden för någonting. Han kunde helt enkelt inte tvinga sig att känna något som han inte kunde känna.
Och det var inget fel med det. Ja, det var smärtsamt men det var verkligheten.
Och jag skulle inte heller få skulden för något. Ja, länge skämdes jag för allt jag gjorde för att få den här killen att älska mig och för hur mycket jag ansträngde mig för någonting som faktiskt aldrig fanns.
Men nu vet jag att jag bara älskade en man av hela mitt hjärta och den kärleken förblindade mig. Och det var inte något fel med det heller.
Jag insåg att vissa människor helt enkelt inte är avsedda att vara med varandra. Jag insåg att vissa kärlekar aldrig kommer att hända, hur mycket vi än försöker.
Och jag insåg att det hela är en del av livet.
