På ett sätt finns det något romantiskt i att springa ifrån sina problem.
Det är en av våra favoritbilder: Hjälten eller hjältinnan får sitt hjärta krossat, eller sina drömmar ifråntagna, och ger sig därför av. De hittar ett nytt jag.
Läs också:
De börjar om. Vi gillar den här klyschan eftersom den handlar om att ta tillbaka sin kraft.
Vi vill gärna tro att varje kamp vi står inför kan vinnas genom att vi helt enkelt bestämmer oss för att gå. Genom att byta miljö, ändra vårt sätt att tänka och förbereda oss på att börja om.
Vi vill gärna tro att mod räcker för att ta oss ut ur vår komfortzon, och att det är allt vi behöver för att skapa oss själva på nytt.
Och till viss del är det faktiskt sant. Det finns stunder i livet då vi behöver släppa taget. Kliva ut ur vår vanliga miljö. Ge oss själva chansen att förändra allt.
Men den strategin har sina gränser.
Problemet är att när du flyr från saker tillräckligt länge inser du till slut att du egentligen bara känner dig trygg när du hela tiden är i rörelse.
För människor som flyr från allt kommer det alltid kännas bekvämare att lämna än att stanna. Att springa kommer alltid vara lättare än att bli kvar.
Att packa ihop ditt liv och kasta in det i ett evigt kaos blir ditt sätt att hålla dig bekväm, i stället för att möta det som skaver.
För så länge det alltid är du som går, har du också alltid kontrollen.
Det är du som håller i taktpinnen. Det är du som väljer kaoset. Om ditt hjärta går sönder steg för steg, så är det du som bryter upp det. Och där känner du dig hemma. Du vet hur du ska hantera de där såren du själv har orsakat.
För dig känns det inte som en verklig risk att gå.
Det skrämmande är tanken på att faktiskt stanna. Det skrämmande är att investera något av dig själv. Det skrämmande är att öppna dig själv och ditt liv för en situation, en person eller en omständighet som du inte helt kan kontrollera, utan någon garanti för att det kommer gå din väg.
Det är skrämmande att bygga ett liv som du inte bara kan fly ifrån så fort något går fel, när varje nerv i kroppen slår larm och säger åt dig att sticka och skydda dig själv till varje pris.
Det är skrämmande att vara personligt, ekonomiskt eller känslomässigt investerad i något där du inte har fullständig kontroll. Det är det som ligger utanför din komfortzon. Det är det som är djupt och rakt igenom skrämmande.
Sanningen om människor som flyr från det mesta är att de inte är modigare eller tuffare än alla andra. De känner sig bara trygga när de har kontroll.
De känner sig trygga med problem som kan lösas genom att köpa en flygbiljett, packa en väska eller gå vidare från vad det nu är som sliter i dem.
De känner sig trygga med förändringar de själva sätter i gång, men inte med förändringar som tvingas på dem utifrån. De känner sig trygga i sin rörliga lilla bubbla av känslomässig säkerhet.
Och ironiskt nog, om du vet att du är en av de här människorna, ligger den enda läkningen i att följa rådet som satte hela cykeln i rullning från början. Svaret är att kliva ut ur komfortzonen. Det är att stanna när dina impulser säger åt dig att gå.
Det är att hålla fokus och koncentrera dig på det som faktiskt betyder något, även när det känns obehagligt och gör dig rädd.
För i slutändan ligger hela livskonsten i den där försiktiga balansen mellan att stanna och att gå.
Den ligger i att förstå när du ska gå därifrån och när du ska stå kvar. När du ska ge efter och när du ska stå stark. När du ska släppa allt och börja om, och när du ska stanna och kämpa för det du har.
I slutändan påverkas vi alla av den där ursprungliga rädslan för att inte vara tillräckliga – inte tillräckliga om vi stannar, inte tillräckliga om vi går, inte tillräckliga om vi fastnar hopplöst mittemellan och aldrig väljer någon väg alls.
Och det enda sättet att bekämpa den rädslan är att utmana den – att ta emot den, möta den och se den rakt i ögonen. Att vägra springa när det verkligen gäller.
För du vet när det verkligen gäller.
Och det är vad du gör i just de stunderna som till slut gör hela skillnaden.
J.K. Rowling sa en gång: ”Att bedöva smärtan ett tag betyder bara att den blir ännu värre när du till slut känner den”, och jag tycker att det till stor del inte stämmer.
Smärta kan nästan helt undvikas, men sorgen som följer med undvikandet kan inte det.
Om du är personen som flyr från allt kan du aldrig vara helt närvarande någonstans. Du vet att du inte kommer stanna, så du tittar dig omkring. Du ser på allt som får dig att känna dig som mest levande.
När du springer från alla dina problem flyr du till slut från dig själv. Du glömmer personen du skulle kunna vara om du stannade på en plats, tog dig igenom dina fall, accepterade dina brister och sedan övervann dem.
Du glömmer att det finns en version av dig som är pålitlig, passionerad och stark. Du tappar känslan av stolthet du brukade ha när du visade uthållighet.
För när du flyr från alla dina problem stöter du på oändligt många fler. Du skapar en värld inom dig som man måste tassa försiktigt igenom och som lätt kan rasa. Du blir som en landmina av oläkta sår som börjar blöda igen vid minsta skråma.
Du märker att du hela tiden måste springa längre, hårdare och snabbare för att komma undan det du bär inom dig. Ju längre du springer från dina problem, desto längre springer du bort från dig själv. Och desto svårare blir det att hitta hem igen.
