Det finns upplevelser som förändrar oss för alltid, och en av dem är att möta en narcissist. Har du någon gång hamnat i en sådan relation vet du att det inte bara handlar om kärlek, utan om makt, kontroll, spel och en tyst kamp om vem som ska ha övertaget.
Jag har ofta undrat vad som egentligen träffar en narcissist där det gör som mest ont. Är det när du ignorerar honom och på så sätt får honom att känna sig mindre viktig?
Läs också:
Eller är det när du blockerar honom och stänger dörren helt? Den frågan har följt mig länge – inte som en teori, utan utifrån smärtsam egen erfarenhet.
Som kvinna som har levt vid sidan av en narcissist känner jag igen båda situationerna. Jag vet hur det känns att vara tyst, att inte svara på meddelanden, att innerst inne bestämma sig: ”Du får ingenting mer av mig.”
Och jag vet också hur det är att dra den där slutgiltiga gränsen, trycka på blockera-knappen och kapa allt.
Båda sätten påverkar honom – men också mig. Och när jag ser tillbaka i dag kan jag tydligt förklara varför båda gör ont, fast på olika sätt, och varför svaret i slutändan har mycket att göra med hur en narcissist fungerar på insidan.
Tystnaden i att ignorera
När jag ignorerar en narcissist tar jag ifrån honom det han behöver mest: en reaktion. En narcissist lever på uppmärksamhet.
Den är som syre för hans sköra ego. Även när han gör dig arg, provocerar eller sårar dig handlar det aldrig bara om själva handlingen, utan alltid om ekot den skapar. Din smärta, dina tårar, ditt försvar, till och med din ilska – allt blir näring för honom. Det bekräftar hans makt och visar honom att han kan styra dig.
Att ignorera betyder att vägra ge honom den näringen. Inget svar, ingen blick, inget livstecken. Det betyder att hans spel inte längre får någon effekt. Och just det är nästan outhärdligt för en narcissist. Jag minns dagar då jag medvetet lät bli att svara.
Meddelandena kom oftare och samtalen blev mer desperata. Först charmiga, sedan arga, sedan nästan panikslagna. ”Varför svarar du inte?” – det var mindre en fråga och mer ett skrik efter kontroll.
Att ignorera honom tar scenen ifrån honom. Han står där och spelar sin roll, men publiken är borta. Det finns ingen längre som tittar på hans föreställning. Och det träffar en öm punkt, eftersom han känner att han inte är så viktig som han vill intala sig själv.
Men att ignorera har också en annan sida: det kräver enorm styrka av mig. För medan han rasar är min uppgift att stå kvar.
Inget svar, inga förklaringar, inget behov av att försvara mig. Att ignorera betyder att medvetet inte göra någonting. Och det är svårt när känslorna fortfarande är inblandade.
Det definitiva i att blockera
Att blockera är en annan sorts smärta. Det är en tydlig signal: ”Du har inte längre tillgång till mig.” För en narcissist betyder det den ultimata förlusten av kontroll.
När du ignorerar honom står dörren fortfarande lite på glänt – han kan ju skriva, han kan hoppas att du en dag svarar. Men när du blockerar honom får han inte ens försöka längre.
Jag minns exakt stunden då jag blockerade. Det var ett klick, ett pyttelitet tekniskt steg – men samtidigt en enorm symbolisk handling.
Han blev rasande, använde nya nummer och försökte nå mig via vänner. Allt bara för att slippa acceptera att jag hade bestämt mig för att stänga honom ute helt.
Att bli blockerad gör ont eftersom det är definitivt. Det säger inte bara: ”Jag svarar inte”, utan: ”Du finns inte längre i min värld.” För någon vars självkänsla bygger på bekräftelse utifrån är det som ett slag i ansiktet. Det tvingar honom att leva med en sanning han avskyr: att han är maktlös.
Men även här finns en baksida. Att blockera kan få situationen att eskalera. En narcissist som ignoreras rasar i det dolda. En narcissist som blockeras börjar ofta leta efter nya sätt att känna makt – och ibland blir han mer aggressiv, mer högljudd och ännu mer manipulativ. Att blockera är ett skydd, men det kan också upplevas som en provokation.
Vad sårar honom mest?
Svaret är inte helt enkelt, för det beror på var han befinner sig – och var jag befinner mig. Att ignorera tar ifrån honom energin han får av mina reaktioner. Att blockera tar ifrån honom tillgången till mig. Båda gör ont, men på olika sätt.
Att bli ignorerad gnager på hans ego eftersom han känner sig oviktig. Han blir bara mer högljudd och mer extrem i försöken att ändå få en reaktion.
Att bli blockerad träffar djupare, eftersom det är slutgiltigt och visar honom att han verkligen inte har någon makt längre. Men det finns också en risk att han söker nya vägar för att nå mig – om så bara för att bevisa att han fortfarande finns.
Vad som sårar honom mest beror alltså också på vad jag vill. Om jag vill skydda mig själv är blockering det mest konsekventa beslutet. Om jag vill ta ifrån honom makten steg för steg är ignorering det hårdare vapnet. För honom är båda en smäll, men blockeringen är kniven som skär av bandet.
Min sanning
När jag ser tillbaka i dag vet jag att varken ignorering eller blockering i första hand handlade om honom, utan om mig. Det viktiga är inte vad som sårar honom mest, utan vad som skyddar mig bäst.
Att ignorera lärde mig att jag kan styra min egen energi. Att blockera lärde mig att jag får sätta gränser. Båda var steg mot frihet.
Och ändå vet jag också: för narcissisten var blockeringen det djupare såret. För att det var slutet. För att han inte längre kunde hoppas på att spela mig tillbaka.
För att han tvingades acceptera att hans makt hade gränser. Och det är precis det narcissister hatar mest: att inse att de inte är orörbara.