Det finns alltid den där personen. Det låter kanske klyschigt, men det är sant.
En gång betydde han allt för dig, och nu är han bara ett minne.
Det finns alltid en sådan relation. Den som fastnar i minnet.
Även om den sedan länge är över.
Människor kommer och går, men efter honom lämnades ett tomrum kvar i dig.
Att han gick förändrade dig.
Du vet inte vad det är som gör honom så speciell. Han bara dyker upp i dina tankar igen och plågar dig lite då och då.
Det är inte som att du fantiserar om honom varje dag. Minnena som får dig att tänka på honom dyker bara upp av sig själva.
Vad det än beror på vet du fortfarande inte riktigt varför just han kommer tillbaka till dig.
Ärligt talat vet du inte ens om du tycker om de där minnena.
Men du minns fortfarande exakt hur han rörde sig. Hur han doftade. Hur han log.
Hur han gick. Hur hans ögon såg ut när han pratade passionerat om något.
Du minns dagarna då allt du kunde tänka på var att få se hans ansikte igen efter en lång dag.
Att han skulle hålla ditt ansikte i sina händer och kyssa dig som om ingen annan fanns.
Du minns dagarna då ni var lyckliga och bekymmerslösa. Dagarna då du inte hade en aning om vad som skulle hända sen.
Men de dagarna är förbi.
Någonstans skulle du bli livrädd om du fick se honom i ögonen igen. Livrädd för att det skulle kännas alldeles för bekant.
Du har till största delen gått vidare med ditt liv. Den delen av dig kan inte falla för samma illusion igen.
Du är trött efter att ha blottat dig gång på gång och försökt visa att du är tillräcklig.
Du tror inte längre att det finns någon annan som kan rädda dig.
Nu vet du bättre. Under tiden behöver du samla mod och hitta tillbaka till dig själv.
Du har kämpat så hårt för att bli kvinnan du är i dag.
Det är just därför du förtjänar mer än en man som inte kunde ge dig det du behövde.
Du är inte gjord för någon gång och en kärlek som alltid bara ska komma sen.
Du är inte gjord för löften som aldrig infrias, för att vänta i tystnad och känna dig ensam.
Du är gjord för sådant som stannar. Du är gjord för en kärlek som inte flyr.
Den sortens kärlek man skriver dikter om.
Det är därför du släppte taget.
Du minns stunderna då du saknade honom så mycket att det gjorde fysiskt ont.
Du minns fortfarande hur du grät dig till sömns och tänkte att du aldrig var tillräckligt bra.
Ibland saknar du honom fortfarande, men det betyder inte att du vill ha honom tillbaka.
Du har lärt dig din läxa.
Du har lärt dig att du klarar saker själv. Du kan lita på dig själv.
Det är fint att ha någon som håller om dig, men det är ännu bättre att känna sig trygg även när man är ensam.
Han fick sin chans, och han sumpade den.
Du vet att hans hjärta alltid kommer att vara en del av ditt, men han kommer aldrig mer att vara en del av ditt liv. Och du har funnit ro i det.
Varje gång du känner hjärtesorg är det ett tecken på att vi släpper en del av oss själva.
En del som vi frivilligt gav till någon annan.
Men det betyder inte att vi saknar något. Så länge vi fortsätter ge, fortsätter vi älska.
Var stolt över dig själv för att du har kämpat för dig själv, och forma ditt liv på ett sätt som du kan vara stolt över.
Var stolt över dig själv för att du inte skyller på andra för det som har hänt dig.
Var stolt över att du lär dig av både dina bästa och dina värsta erfarenheter.
Tillåt dig själv att bli den bästa versionen av dig genom att leva äkta.
Att leva äkta betyder att lyssna på dina egna behov och sätta dem först.
Det är inte själviskt, det är naturligt. Hur skulle vi annars kunna ge till andra?
Om kärleken har lärt dig något, så är det att du kan fortsätta ge utan att din generositet någonsin tar slut.
Du kan bli trött, men kärlek går inte att ersätta. Och det gör inte du heller.
Så dela dig själv med den som förtjänar din kärlek och din skönhet.
Gå genom livet med stolthet, med vetskapen om att du gjorde allt av kärlek.
Var stolt över att du har blivit starkare av varje livsläxa du har mött, och att du är lika hel ensam som du är tillsammans med någon.
