Vi säger inte hejdå längre.
Vi slutar bara svara på deras meddelanden eller ta deras samtal.
Läs också:
Vi låtsas som att vi knappt känner dem när vi ser dem, vi beter oss som främlingar, vi låtsas som att vi inte har sårat dem och vi förminskar deras smärta.
Vi är för själviska för att ens tänka på deras känslor, så vi säger inte ens något snällt, vi ger inte ens en varm kram och vi orkar inte ens fråga om de mår bra.
Vi drar oss undan, nästan omärkligt, så att de inte ens försöker nå oss, så att de inte försöker be om ett avslut eller be om någonting alls.
Vi ser dem och går åt andra hållet, bara för att slippa möta deras blick och se hur de tittar på oss. Vi vill inte bli påminda om att vi är orsaken till deras sorg.
Vi säger hejdå nästan direkt efter att vi har sagt hej. Vi säger hejdå innan vi hinner lära känna dem på riktigt. Vi säger hejdå innan vi förstår dem, och vi säger hejdå utan att ens lyssna på vad de har att säga eller hur de känner.
Vi fattar det beslutet själviskt, för det är det enda vi känner till.
Vi säger hejdå för att vi har hittat något bättre, något mer spännande, något vi vill ha mer. Så vi släpper människor som tennisbollar och ersätter dem lätt med andra, så länge vi får fortsätta spela.
Vi säger farväl och förväntar oss inte att någon ska bli sårad, för vi lovade ju aldrig något.
Vi är inte skyldiga dem någonting. Vi höll allt med flit avslappnat och kul, så att ingen skulle ta det på allvar. Eller åtminstone säger vi så till oss själva, för att övertyga oss om att vi inte såg det komma; att vi inte fick dem att falla för oss och sedan bestämde oss för att inte ta emot dem.
Vi säger inte hejdå längre.
Vi förklarar ingenting längre.
Vi anstränger oss inte för att se till att den andra personen mår okej. Vi sticker bara.
Vi börjar träffa nästa person, vi bokar en ny flygbiljett, vi lämnar landet och vi tar beslut utan att förstå att någon har väntat på oss, att någon ville vara en del av vårt liv, att någon ville planera sin framtid med oss.
Vi försvinner och ser inte ens tillbaka, och vi försöker inte ens komma tillbaka.
Vi går, för att lämna känns coolare, att lämna känns starkare, att lämna gör att du får makten. Så vi fortsätter gå i stället för att stanna, och sedan undrar vi varför vi slutar ensamma eller i relationer som inte ger oss något.
Vi säger inte hejdå längre, vi vill hellre bara bli lämnade i fred. Jag vill inte ha dig. Du är inte värd min tid. Jag är inte ledsen för att jag krossade ditt hjärta, för det tillhörde aldrig mig.