Hur kommer man ens över någon som fram till i dag har varit ens absoluta favoritperson?
Hur reser man sig igen och går vidare med livet, när hjärtat fortfarande är kär i just den personen?
Läs också:
Hur går man på dejter och ger någon en ärlig chans, när man hela tiden bara önskar att det vore han?
Om jag ska vara ärlig har jag ingen aning om vart jag ska ta vägen, vad jag ska säga eller hur jag ska säga hejdå till dig för alltid.
För hur mycket jag än behöver gå vidare, finns det en del av mig som inte riktigt är redo än.
Alla säger till mig att det finns så många andra män där ute. Men när man träffar rätt person, eller den man tror är rätt, är det svårt att leva vidare med vetskapen om att den personen finns där ute och är den enda man verkligen vill ha.
Hur stänger man bara av kärleken, som om den inte vore något som tar över hela en?
Hur suddar man ut någon ur huvudet, när personen finns i tankarna hela tiden, oavsett hur upptagen man är eller försöker vara?
Hur suddar man ut någon ur hjärtat, när man aldrig ens valde att bli kär från början?
Den här personen är den första tanken innan dina ögon öppnas och den sista tanken innan de stängs – och utan att du ens kan styra det dyker han upp i dina drömmar, de där drömmarna du önskar vore verklighet.
Den här personen är fortfarande den du vill prata med varje dag. Den du vill vända dig till när något går fel, eller när något går rätt.
Han är helt enkelt allt. Hur får man allt det att försvinna?
För om det stämmer att avstånd får hjärtat att växa, då gör separationen bara den här kärleken ännu djupare.
Jag borde inte vilja ha någon som inte vill ha mig. Jag borde inte vilja att någon som har sårat mig ska kännas så hemma i mitt liv.
Du är det sista jag borde önska mig, men du är också det enda jag verkligen vill ha.
Varje dag utan dig känns som att springa ett maraton genom mitt liv med din frånvaro bredvid mig.
Och jag vet inte hur jag ska ta mig igenom det här. Hur jag ska glömma dig.
Alla säger att tiden kommer läka hjärtat, men just nu, i den här stunden, gör allt så fruktansvärt ont.
Och jag vill bara att det ska sluta.
Men mitt i den här sorgen som fyller mig finns det ändå ett slags hopp; jag finner tröst i att veta att någon som du faktiskt finns i den här världen.
Och om man kunde välja kärlek, och du hade sagt till mig i förväg att allt det här skulle sluta i en pöl av mina egna tårar, hade jag förmodligen ändå inte ändrat något.
För du väckte ett hjärta som var rädd för att känna något så djupt…
Du lärde mig hur man älskar igen, och du kommer att vara samma person som lär mig hur man släpper taget om det också…
