Mellan henne, som kände för mycket – och honom, som aldrig riktigt fanns där…
Jag minns fortfarande en sommareftermiddag när jag kanske var nio år. Min mamma hade en av sina tysta dagar, en sån dag då hennes energi knappt räckte till att hålla ihop hemmet – än mindre till att lyssna på mig eller ta mig i famnen.
Läs också:
Hon låg på balkongen i solen, helt stilla, med slutna ögon. Jag ville visa henne att jag hade målat en teckning – ett hus med en trädgård och en glad familj – men jag stannade i dörröppningen, för jag kände att det inte var rätt stund.
Och där var den igen, den där känslan: Jag måste vänta, jag får inte störa, det är inte min tur.
Min mamma var slutkörd – och det hade hon varit långt innan jag var gammal nog att kunna sätta ord på det. Som barn märkte jag bara att hon ofta var irriterad, att hennes rörelser kändes hårda, att blicken var någon annanstans och att rösten lät för hög eller för spänd för det som egentligen sades.
Då visste jag inte att det handlade om att hon var överväldigad. Jag trodde att det var jag som var jobbig. För känslig. För krävande. För mycket.
Hon var alltid i rörelse, alltid upptagen med att fixa något, organisera, reparera, ta sig igenom dagen. Det fanns aldrig någon stund då hon bara var där – med mig, hos mig.
När jag bad henne om något blev hennes reaktion ofta större än själva situationen. Inte för att hon inte ville ha mig, utan för att hon redan var vid sin gräns inombords. Jag tror att hon kände sig ensam med allt. Ensam med barnen, ensam med hemmet, ensam med sin trötthet. Och eftersom ingen tog hand om henne, kunde hon inte heller riktigt vara mjuk mot någon annan.
När jag ser tillbaka förstår jag: Min mamma var inte kärlekslös. Hon var överbelastad. Hennes sätt att visa omsorg var att allt var rent, att det fanns mat på bordet, att vi kom i tid till skolan. Men känslomässig närhet – att verkligen lyssna, en lugn stund där hon bara såg på mig utan att bedöma eller skynda vidare – det fanns nästan inte.
Hon hade inget utrymme för det. Och eftersom hon inte hade något utrymme lärde jag mig att göra mig liten. Jag vande mig vid att inte behöva hjälp. Jag utvecklade en fin känsla för hur hon mådde, så att jag kunde dra mig undan i tid. Jag ville inte vara droppen som fick bägaren att rinna över.
Inom psykologin pratar man här om ”parentifiering” – stunden då ett barn börjar ta känslomässigt ansvar för sina föräldrar.
Jag var kanske nio eller tio när jag förstod att jag inte fick säga rakt ut vad jag behövde, utan måste dosera det, anpassa det, hålla tillbaka det. Jag försökte muntra upp henne när hon var ledsen. Jag ville göra henne stolt, så att hon kanske skulle älska mig lite mer. Och jag var tyst när jag märkte att hon helt enkelt inte orkade ta in mer den dagen.
Av ett skyddslöst barn blev det en liten vuxen som tog ansvar utan att medvetet ha valt det.
Jag vet inte om min mamma någonsin har tänkt på vad det gjorde med mig. Kanske hade hon själv aldrig lärt sig att ta hand om sig – än mindre att uppfatta ett barns små signaler. Kanske var hon själv ett barn som tidigt var tvungen att fungera.
I dag ser jag henne med andra ögon. Inte bara som mamma, utan som människa. Jag ser hennes spänning, hennes rädsla för att misslyckas, hennes inre press att på något sätt hålla allt rullande. Och jag ser hur lite utrymme hon hade att känna sig själv.
Och ändå var jag barnet. Jag hade behövt någon som sa att jag var okej precis som jag var. Någon som höll om mig även när jag grät. Någon som inte bara berömde mig när jag var stark, utan som också fanns där när jag var svag.
Men hon kunde inte det. Och att acceptera det utan att bli bitter har kanske varit den största uppgiften i mitt vuxna liv.
Min pappa var aldrig typen som höjde rösten eller tog plats. Han fick inga vredesutbrott, visade inga okontrollerade känslor, skapade inga dramatiska scener. Kanske var det just därför det var så svårt att förstå honom.
För när det inte finns något tydligt felbeteende kan det ibland dölja hur djupt det som saknas faktiskt går. För mig som barn var hans tystnad inte neutral – den kändes. Den skapade en ständig osäkerhet.
Jag visste aldrig om jag var välkommen, om jag fick störa, om jag bara fick finnas utan att behöva leva upp till något.
Det fanns knappt några gemensamma upplevelser. Inga pappa-dotter-utflykter, inga samtal om mig, ingen riktig närhet. Han var som en inneboende som levde bredvid oss utan att lämna några känslomässiga spår. Och ändå fanns det ett spår – just för att han inte lämnade något.
Hans frånvaro skapade ett djupt hål inom mig. Jag önskade att han skulle läsa en saga för mig, ställa frågor, lyssna när jag pratade om mina rädslor. Jag önskade att han skulle få mig att känna att jag var viktig. Men de önskningarna blev aldrig uttalade. För jag kände: de skulle bara försvinna ut i tomma luften.
En gång hörde jag andra barn berätta hur deras pappor hade hjälpt dem att lära sig cykla. Jag sa ingenting. Jag kunde inte minnas att min pappa någonsin hade berömt mig när jag klarade något för första gången.
Jag mindes snarare hans tysta närvaro vid köksbordet, tv:n, de stumma kvällarna. Och jag mindes mig själv – hur jag försökte få uppmärksamhet med små gester.
Måla en teckning. Komma hem med ett bra betyg. Anpassa mig. Inget av det bröt igenom hans tystnad.
Länge trodde jag att det var mitt fel. Att jag helt enkelt inte var intressant nog. Att jag inte var värd att älska. Det är det tragiska med känslomässig frånvaro – den är svår att sätta ord på, men den träffar djupt. För den ger dig inget att ta spjärn emot.
Du kan inte kämpa. Du kan bara stå ut. Och till slut drar du dig undan inombords, för du har förstått att ingen kommer.
De här erfarenheterna fortsätter att påverka en. Jag märkte det i hur jag förhöll mig till män. Jag drogs till dem som inte riktigt fanns där. Jag tolkade deras distans som en utmaning.
Jag tänkte att om jag bara gav tillräckligt mycket kärlek, så skulle det till slut räcka. Jag upprepade det jag kände igen – tills jag såg mönstret. Och då började arbetet: att känna det jag inte fick känna då. Att sörja det som aldrig blev. Och att acceptera att min pappa inte var den jag hade behövt.
Jag vill lära mig hur man verkligen lyssnar. Hur man stannar kvar, även när det blir jobbigt. Och hur man visar sig själv utan att tappa bort sig. ….
Kanske vet han än i dag inte att man kan såra med tystnad också. Jag har lärt mig att stå ut med det. Och jag har lärt mig att sluta vänta på det som aldrig kom.
I dag ger jag mig själv det jag hade behövt. Jag känner igen mina triggers, jag ser mina mönster, och jag tar mig själv på allvar – även i stunder då jag känner mig liten.
Och ibland, när jag ser min dotter springa vilt och fritt genom trädgården, skratta högt och aldrig sluta ställa frågor, tänker jag: Precis så hade det fått vara för mig också.
Det jag inte hade då kan jag skapa för mig själv i dag. Jag är inte längre barnet som står i hallen med en teckning i handen.
Och någonstans börjar man se sig själv
Länge trodde jag att det var något fel på mig – för att jag kände så mycket, för att jag längtade så mycket efter närhet, för att jag gång på gång försökte bli sedd. Men i dag vet jag: Det jag saknade då var helt rimligt. Det var inte överdrivet, inte dramatiskt, inte för mycket. Det var mänskligt. Barnsligt på det bästa sättet. Naturligt.
Jag är inte längre flickan som tyst drar sig undan när det blir trångt. Jag är inte längre barnet som tiger för att bli älskad. Jag har blivit en kvinna som lyssnar på sig själv. Som har lärt sig att hon får sätta gränser. Att hon har behov som inte är förhandlingsbara. Att hon inte måste bevisa att hon förtjänar kärlek – hon förtjänar den precis som hon är.
Och kanske är det den tysta segern över allt som saknades: inte att allt blir bra. Utan att jag är god mot mig själv. Att jag i dag kan se det som då låg dolt. Att jag håller om mig själv – bit för bit, dag för dag.
För mellan en överväldigad mamma och en frånvarande pappa växte det upp ett barn som nästan förlorade sig själv – och som nu, steg för steg, tar sig själv tillbaka.