Jag försöker alltid vara optimistisk, för en grundregel i mitt liv är att de mest smärtsamma sakerna nästan alltid kommer precis före något riktigt oväntat och fantastiskt.
Jag tror att vi alla någon gång ställs inför ett val: att gå vidare med det universum ger oss och tar ifrån oss, eller att hålla fast vid vårt eget lidande och låta oss begravas i det.
Läs också:
Jag har varit i en sådan situation flera gånger, och jag vet hur det känns.
Jag vet också att det finns vissa problem som kan bryta ner dig väldigt snabbt. Men det jag vill säga är att när jag lärde mig själv att ta mig ur den där sorgen, insåg jag något som kanske är mer realistiskt än optimistiskt — men ändå så sant att det är värt att prata om.
Om någon älskar dig, då kommer du att märka det. Om någon verkligen bryr sig om dig, kommer den personen att hitta ett sätt att vara med dig. Och om inte, kommer personen att hitta ursäkter.
I vissa fall är personen kanske inte ens säker på om hen älskar dig eller inte, och då kommer du att se hur hen försöker ta reda på det.
Kärlek är inget man ska behöva analysera sönder. Det är inte en gåta som måste lösas, eller en hemlighet som måste avslöjas.
Du ska inte behöva grubbla över om du känner något för någon, eller hur stark kärleken egentligen är. Den bara är vad den är, och vi behöver låta den få vara just det.
Jag tror generellt att människor bär på väldigt olika erfarenheter, och att inga två situationer är exakt likadana. Därför är det svårt att säga något allmänt om kärlek och romantik — men just här gör jag ett undantag.
Jag vet att många av er läser det här och tänker på alla möjliga anledningar till varför någon älskade er så mycket, men ändå inte kunde gå in i en relation. Det är okej om du vill fundera på det, och jag tänker inte stoppa dig.
Men sanningen är att personen du håller fast vid är någon som inte älskar dig tillräckligt mycket för att sätta dig först och få relationen att fungera.
Och om det är något jag verkligen tror på, så är det att vi alla förtjänar att vara med någon som också vill vara med oss.
Det vi behöver lära oss är alltså att acceptera den kärlek vi inte får. Vi måste förstå att bara för att vi sätter någon på en piedestal betyder det inte att den personens omdöme definierar oss. Det är bara ett sätt att tänka — och det sättet behöver vi ändra om vi vill kunna lämna relationen bakom oss.
Människor kan älska dig lite, och de kan älska dig tillräckligt mycket för att bry sig — men ändå inte tillräckligt för att få relationen att fungera. Det är inte alltid allt eller inget.
Vi måste sluta tro att det är så. Och vi måste sluta tro att när saker inte går vår väg, säger det något om vårt värde eller om hur älskvärda vi är. För för att kämpa emot den tanken håller vi ofta så hårt vi kan fast vid alla bevis på att vi faktiskt blev älskade — tills det känns som att det är vi som väljer att släppa taget, och inte vår partner.
Men i slutändan hittar vi alla någon sorts ro. Vi går olika vägar, men de leder ändå till samma insikt. Du behöver inte en annan människas kärlek för att känna dig hel.
Du behöver inte den personens tillåtelse för att gå vidare med ditt liv. För det du verkligen behöver är din egen kärlek.
Du måste gå vidare med ditt liv.
Din partners kärlek håller dig inte tillbaka, för den kärleken finns inte där. Det är bara du som håller fast vid bilden av hur du tycker att det borde ha blivit.
Och förr eller senare kommer du att inse att en stor del av ditt liv formas av det du tvingar dig själv att tro borde — eller inte borde — vara.
Så frigör dig från buren du själv har byggt. Du har nyckeln till din egen frihet.
