Jag trodde verkligen att det inte fanns någon väg tillbaka när det tog slut.
Det var över. Slutet på relationen, slutet på att ha den personen i mitt liv. Men ödet hade tydligen andra planer.
Jag brukade alltid himla med ögonen när någon sa något i stil med: “Om det är meningen kommer ni hitta tillbaka till varandra.” Jag trodde att det bara var en myt.
Jag trodde att folk bara sa så för att trösta en. Tills det hände mig.
Jag vet inte varför det behövde hända på det här sättet.
Den svårare vägen. Var all den här röran och den där hemska hjärtesorgen verkligen nödvändig för att få mitt hjärta att börja slå igen?
Det känns som att det var så det var tvunget att bli. Men jag förstår fortfarande inte riktigt varför.
Jag visste alltid att han var annorlunda. Någon speciell. Någon som hörde ihop med mig.
Jag kan inte riktigt beskriva den känslan.
Det var något jag alltid hade längtat efter, utan att ens veta att det faktiskt fanns.
Tyvärr var jag inte helt säker på vad jag kände för honom förrän han gick.
Smärtan jag kände efteråt var något jag aldrig hade upplevt förut.
Det kändes som att jag skulle kvävas av mina egna tårar. Jag trodde att de aldrig skulle ta slut.
Det är så svårt att ena stunden känna så mycket kärlek och i nästa stund bara få den tagen ifrån sig.
Jag trodde att jag aldrig skulle läka. Jag hade aldrig varit så nere, men förlorad kärlek förändrar en mer än nästan allt annat.
Trots allt kunde jag aldrig hata honom.
Det gick bara inte. Jag anklagade honom för att vara självisk, för att vara rädd för sina känslor, för att vara omogen, för att inte uppskatta mig och för så mycket annat.
Men ändå bad jag för honom varje kväll. Det hade blivit en vana, och jag kunde inte släppa den.
Jag ville att han skulle vara trygg, jag ville att han skulle vara lycklig, även om han inte var min.
Jag tror att en del av honom blev kvar hos mig.
Även flera år efter att vi hade gjort slut, även när jag verkligen trodde att jag hade kommit över honom och gått vidare, dök han fortfarande upp i mina tankar.
Jag trodde verkligen att han inte längre bodde i mitt hjärta, åtminstone inte längre på det sättet.
Jag tänkte att det bara var minnen av hur det en gång var, och av vad det hade kunnat bli, som gjorde att jag fortfarande tänkte på honom.
Tills hans namn dök upp på min telefonskärm.
Mina händer skakade. Knäna vek sig nästan och det kändes som att jag skulle svimma.
Jag visste inte om jag skulle svara eller inte. Jag tvekade en stund. Men till slut gav jag efter.
Bara ljudet av hans röst fick alla känslor för honom att komma tillbaka, de där känslorna jag trodde hörde till det förflutna.
Han bad mig att prata med honom. Jag fick inte fram ett ljud.
Jag var helt paralyserad. När jag väl hade samlat mig frågade han om vi kunde ses, och jag kunde inte säga nej.
Jag ville träffa honom. Den känslan var starkare än jag själv.
Efter ett tag gav jag honom en andra chans. Jag gav vår kärlek en andra chans. Jag förlät honom.
Trots att det var en risk. Trots att alla runt omkring mig sa att jag inte borde göra det.
Jag litade på min magkänsla och följde den.
För trots allt som hade hänt hade vår kärlek inte bleknat. Den fanns fortfarande där, och den var fortfarande väldigt levande.
Det som däremot var annorlunda nu var att hans kärlek hade vuxit.
Han visste vad han ville. Han visste att han skulle behöva kämpa för att vinna tillbaka mitt förtroende.
Relaterat: Om ni hittar tillbaka till varandra har känslorna aldrig försvunnit
Han visste att jag krävde hans fulla engagemang, och han var redo för det.
Han var inte rädd längre. Han var säker på mig, på oss, och på något sätt kände jag det.
Den här gången gick han in helhjärtat. Han ville ställa allt till rätta. Han fanns där för att kyssa mina ärr. Han tänkte stanna.
Vi lär känna varandra på nytt. Han är inte den enda som har förändrats.
Allt jag har gått igenom har format mig till någon som har förväntningar, någon som kräver respekt.
Det finns egentligen inga tydliga regler när det gäller kärlek, men en sak är sann: om två personer hör ihop kommer de att hitta tillbaka till varandra.
Och även om vår historia inte var enkel, skulle jag göra om allt igen. Allt vi har nu har varit värt det.
“Om två personer hör ihop kommer de till slut, på ett eller annat sätt, hamna i varandras armar igen.”
