Så finns du där, den där mannen som har förtrollat mig, som har fått mitt hjärta att börja glöda igen – och ändå är du inte här hos mig….
Allt började helt oskyldigt. Några klick, några kommentarer, och plötsligt hade du fångat min uppmärksamhet.
Läs också:
Vi började skriva till varandra… Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Ganska snabbt märkte vi att vi var på samma våglängd. Vi sökte kontakt varje dag – och det gör vi fortfarande.
Mitt hjärta börjar slå snabbare varje gång mobilen plingar och ett meddelande kommer, för varje gång hoppas jag att det är från dig. För just nu är det allt vi har – våra meddelanden.
Dag efter dag skriver du hur mycket du älskar mig, vad jag betyder för dig och att jag aldrig får tappa tålamodet. Dina ord låter alltid så vackra, och längtan efter dig blir bara större.
Saknaden blir bara starkare. Det hade kunnat vara så fint. Vi är så nära varandra och ändå så långt ifrån. Vi känner och tänker likadant… Innerst inne vill vi båda samma sak.
Men på grund av ditt tidskrävande jobb saknar vi tiden. Tiden för oss….
Så ofta sitter jag där och undrar: tänker du på mig just nu?
Jag undrar om du vet hur jag känner just nu?
Och så frågar jag mig själv om du också känner dig lika ensam ibland som jag gör?
Vägen till äkta kärlek är hård och stenig, och vår väg är verkligen hård och stenig.
Varje kvinna önskar sig en man som skyddar henne, som ger henne mod, som tar henne i famnen och finns där för henne. Och det är precis det jag känner med dig – att du är mannen jag behöver vid min sida.
Din röst är bestämd, men ändå varm och känslosam… Du hittar alltid de rätta orden. När jag är på väg att falla, när jag börjar tvivla, då finns du där och fångar upp mig. Du ger mig kraft att inte tappa tålamodet.
Och det är det som gör dig så speciell – att du i precis rätt ögonblick får mig att känna att du är med mig, och att jag inte är ensam.
Oräkneliga dejter har aldrig gett mig den trygghet som du ger mig med dina ord.
Vi vet inte när, var eller hur den här kärlekshistorien tar slut, men jag önskar och hoppas att vi för alltid förblir ett.
Att våra hjärtan smälter samman, att våra själar för alltid är bundna till varandra.
Men ju mer tid som går, desto oftare frågar jag mig hur mycket lidande och smärta ett hjärta egentligen kan bära?
Hur stark måste kärleken vara för att man ska orka hålla ut?
Och ju mer tiden går, desto större blir konflikterna, desto större blir svartsjukan.
Desto större blir rädslan att någon av oss inte ska orka längre och släppa in någon annan i sitt liv. Du säger så ofta till mig – att du är rädd att jag inte ska stå ut, rädd att jag ska låta någon annan komma in i mitt liv.
Och så många gånger har jag frågat mig själv om vi har en chans att bli lyckliga, verkligen lyckliga? Att få leva ett normalt liv, så som andra par gör…
Somna arm i arm, vakna tillsammans, äta frukost och planera dagen.
Bara leva, älska och skratta. Är inte det också din önskan?
Även om våra bråk ibland har blivit så stora, och jag i tankarna varit så nära att gå, har jag helt enkelt inte klarat av att lämna dig. Jag kunde inte föreställa mig att vara utan dig.
Du har blivit som ett beroende, något jag inte längre kan leva utan. Du är som luften jag behöver för att andas. Utan dig kan jag inte andas.
Bara med dig slår mitt hjärta i rätt takt.
Mina känslor går ofta helt överstyr. Ibland vet jag inte längre vad som är rätt eller fel. Och så all kritik jag får höra – att vår kärlek inte har någon chans, att den här kärleken inte är äkta och att vi aldrig kommer att hitta fram till varandra.
Nästan ingen förstår att jag ens ger oss en chans, att jag fortfarande tror på oss. De säger att jag borde vakna upp och sluta drömma. Varje gång slår sådana ord undan benen på mig.
Men då frågar jag mig: drömmer jag verkligen? Eller tror jag bara på äkta kärlek? På en kärlek som den du ger mig.
Så många gånger har jag legat där med tårarna rinnande, för att jag bara hade behövt en kram. För att livet ännu en gång inte varit på min sida, för att det ännu en gång lagts stenar i min väg…
Och då finns du där, ger mig mod, ger mig styrka och säger att jag är starkare än jag tror.
Och du säger att du alltid är med mig, att jag alltid finns i dina tankar, att du går och lägger dig med mig och vaknar med mig. Att vi kan klara allt.
Och i sådana stunder vill jag egentligen bara ta dig i famnen. Jag vet att jag aldrig kommer träffa någon som du igen. En man som vet vad han vill, som står stadigt med båda fötterna på jorden.
En man som är känslosam, som ger mig trygghet. Som bär sin kvinna på händer. Som älskar och respekterar henne. Men som samtidigt kan sätta tydliga gränser. Precis en sådan man är du.
Och du har vänt upp och ner på min lilla, enkla värld. Du har rört om bland mina känslor, och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tycker att det är vackert.
Du säger att jag är din prinsessa, och ibland känns det som att jag lever i en saga med dig. När våra samtal blir sådär djupa och intensiva glömmer jag allt och alla runt omkring mig, och vill bara ha den stunden med dig för mig själv.
Jag vill bara vara nära dig. Det som har hänt mellan oss är galet, och jag hade aldrig trott att något sådant ens var möjligt.
Och många kommer kanske tycka att den här historien är galen. Men kärlek går inte att ta på. Kärlek är en känsla – och förmodligen den starkaste känslan en människa kan känna.
En känsla som kan vända upp och ner på hela ditt liv. Kärleken kan få alla dina känslor att löpa amok. Den kan få dig att känna glädje, sorg, besvikelse, längtan, lycka, tvivel och så mycket mer – allt på samma gång.
Och det är precis det kärleken gör med mig just nu. Det är precis det den här mannen gör med mig – han vänder upp och ner på mig och hela min känslovärld.
Men tiden får visa om jag når dit jag vill, och om jag får det liv med den här mannen som jag drömmer om.
”Mariola R.”