Kära ”mitt livs kärlek”,
jag minns fortfarande kvällen då jag sa att det var över.
Jag minns hur du stod framför mig och tittade på mig som om jag vore en främling på gatan.
Jag kan fortfarande känna hur hela kroppen rös när du bara sa ”Okej”.
Utan att ens försöka kämpa för mig. Utan att ens försöka prata med mig eller be om ursäkt för all skit du utsatt mig för.
Du accepterade mitt beslut som om det vore det mest självklara i världen.
Vänta lite! Vem av oss två är egentligen galen här?
Lät du precis kvinnan du älskar bara gå sådär?
Kämpar man inte för någon som betyder hela världen för en?
De frågorna rusade genom mitt huvud medan jag såg dig gå. Jag visste inte hur du kände innerst inne.
Men jag vet att jag inte fick den reaktion från dig som jag hade hoppats på.
Du lämnade mig som om jag aldrig hade varit din. Som om vi inte hade tillbringat alla de där åren tillsammans, drömt om huset vi skulle köpa och om våra barn som skulle leka i trädgården.
Med ett enda ord slog du sönder allt inom mig.
Din likgiltighet fick mig att känna mig som en idiot. Det såg ut som om jag var den enda av oss två som hade känt kärlek.
Det såg ut som om jag var den enda som hade varit beredd att kämpa, varje sekund.
Och du? Du var bara en fegis, för du lät mig gå så enkelt. Som om jag aldrig hade hört till dig. Som om jag aldrig hade betytt något för dig.
Som om jag bara var en främling på gatan. Och i just det ögonblicket förstod jag att jag inte ville ha dig längre.
Jag behöver ingen man som inte kämpar för mig. Jag behöver ingen nästan-relation. Jag förtjänar så mycket mer av livet, och tyvärr kan du inte ge mig det.
Jag ville att du skulle kämpa för mig, men inte ens det klarade du av!
Om du är en sån fegis att du låter kvinnan du älskar gå, då vill jag inte ha dig längre heller. Jag vill ha en man som står vid min sida när det är svårt.
Jag behöver en man som stöttar mig i mina beslut. Jag behöver en man som räcker mig sin hand när tiderna blir tuffa.
Och älskling, du är inte den mannen. Och det har du aldrig varit. Jag var bara så blind av kärlek att jag inte märkte att andra män försökte vinna mig.
Jag trodde på dig när du sa att du ville gifta dig med mig. Jag trodde på dig när du sa att du ville att jag skulle bli mamma till dina barn.
Och som en idiot svalde jag all din skit, medan du i hemlighet planerade något helt annat.
Du fick mig att känna mig så trygg, samtidigt som du funderade på olika sätt att lämna mig.
Och jag kände att något inte stämde. Jag såg det i dina ögon. Dina ögon var inte som förr.
De såg inte på mig med samma passion längre.
I stället var de kalla, som om någon hade släckt lågan som en gång lyste i dem. Och ögonen är själens spegel. Då visste jag att något var fel.
Men jag trodde aldrig att något sånt här skulle hända. Jag trodde aldrig att mitt livs kärlek skulle låta mig gå.
Jag tänkte bara att vi gick igenom en jobbig period och att vi skulle kunna lösa alla våra problem genom att prata. Men jag hade fel.
Jag såg det inte komma. Och jag måste erkänna att det slog undan benen på mig.
Jag kunde inte tro att det hände mig. Att det hände oss. Jag trodde att vi var ett lyckligt par, ett par som skulle bli gamla tillsammans.
Men nej, Gud hade en annan plan för oss. Han ville se oss gå skilda vägar.
När jag ser tillbaka nu är jag en lycklig och nöjd kvinna. Och vill du veta varför? För att jag blev räddad från en man som aldrig förtjänade mig.
Från en man som hade sålt mig för sina egna drömmar. Från en man som var en fegis och inte kunde ge mig sitt hjärta.
Från en man som var rädd för att älska och för att bli älskad.
Jag vill inte ha en sån man. Jag ville ha en man som kämpade för mig, men inte ens det kunde du göra. Du visade mig ingen respekt. Du sa aldrig förlåt.
Du lämnade mig bara sådär, som en herrelös hund. Du brydde dig inte om ifall jag mådde bra, om jag skrek eller om jag bröt ihop.
Du lämnade mig som om jag aldrig hade varit din flickvän.
Tack för att du gjorde det. Nu vet jag vad jag vill ha ut av livet. Nu vet jag vilken sorts man jag förtjänar.
Jag vet mitt värde, och jag vet att jag aldrig kommer ge dig en andra chans.
För jag gav dig så mycket mer än du förtjänade – så många sömnlösa nätter då jag väntade på att du skulle komma hem.
Så många samtal sent på natten, där jag sa till dig att du inte behövde oroa dig för dina problem, för vi älskade ju varandra och vi skulle lösa allt tillsammans.
Mitt i allt kaos märkte jag inte att du egentligen inte ens ville att vi skulle lösa de där problemen tillsammans.
Du ville rasera det kungarike vi hade byggt upp ihop, så att vi aldrig skulle få njuta av det.
Av någon anledning tänkte du att vi inte skulle klara det. Och jag ville att vi skulle klara det. Jag ville det verkligen.
Men dina ord blev de sista. Och jag kunde inte göra något åt det. Jag kan bara tacka Gud för att han räddade mig från en trasig man som du.
För ett liv med dig hade blivit allt annat än lyckligt. Med en trasig man är inget enkelt, och jag var inte redo för en sådan människa.
Jag ville att du skulle kämpa för mig och säga att du hellre skulle vara ensam än i ett förhållande med någon annan. Men tyvärr fick jag aldrig höra de orden från dig.
Jag hörde bara ett enkelt ”Okej”, ett ord jag kommer minnas resten av mitt liv.
Och på grund av det ordet kommer jag aldrig mer tillåta mig själv att hamna i en sådan nästan-relation igen, som den jag hade med dig. Jag kommer hitta någon som förtjänar mig. Och han kommer tacka dig för att du lät mig gå.
Och du?
Jag hoppas att du en dag ser tillbaka på det vi hade och ångrar allt du gjorde som fick vår relation att ta slut! Jag hoppas att du inser att jag hade varit värd att kämpa för.
Utan någon kärlek alls,
Kvinnan som gav upp
