Den här frågan kan verkligen fastna i huvudet när du en gång har hamnat djupt i en relation med en person med narcissistiska drag.
Den smyger sig på i lugna stunder, dyker upp på natten när allt är tyst, och den släpper inte taget hur mycket du än försöker trycka undan den.
Var allt verkligen bara ett missförstånd? Eller var du en del av ett spel där du aldrig fick veta reglerna?
Du börjar analysera varje samtal och ifrågasätta varje minne.
Var leendet äkta eller bara en mask? Var närheten på riktigt eller bara ett sätt att få något? Och framför allt: visste han hur ont det gjorde?
Sanningen är inte enkel. Den är obekväm, motsägelsefull och just därför så svår att acceptera.
För en människa kan både vara fångad i sina egna mönster och ändå göra val som sårar andra.
1. Ingen väljer medvetet att bli sån
Narcissistiska beteenden uppstår inte över en natt. De växer fram långsamt, ofta utan att någon riktigt märker det, under många år.
En person växer upp under vissa omständigheter, går igenom saker som formar honom och utvecklar strategier för att klara av det.
Kanske lärde han sig tidigt att kärlek inte är något självklart. Att man måste förtjäna den.
Att svaghet är farligt och att man bara blir sedd om man verkar stark. Ur sådana erfarenheter kan skyddsmekanismer växa fram.
De hjälper personen att känna sig trygg, behålla kontrollen och undvika att bli sårad igen.
Det som utåt kan se ut som självförtroende eller överlägsenhet kan på insidan vara en väldigt skör balans.
Ett system som hela tiden måste hållas stabilt, eftersom det när som helst kan rasa.
Det förklarar mycket. Det kan göra det lättare att förstå varför någon reagerar som han gör. Men det tar inte bort hans ansvar för sitt beteende.
2. Sårande saker händer ofta i stunden
Många vill ha ett tydligt svar på frågan om avsikt. Var det planerat eller inte?
Men verkligheten är sällan så enkel.
Ofta uppstår sårande situationer spontant. I ett ögonblick där den andra personen känner sig attackerad.
När skam väcks eller självbilden börjar vackla. Då kommer reaktionen, ibland impulsivt, ibland väldigt kraftigt.
Det kan bli kritik, nedvärdering eller iskall tystnad. Inte nödvändigtvis för att den andra medvetet vill att du ska lida, utan för att trycket inombords blir för stort.
För att det känns lättare att lägga smärtan utåt än att själv bära den.
Men för den som drabbas spelar det knappt någon roll. Smärtan känns likadan, oavsett om den var planerad eller inte.
Ord förlorar inte sin kraft bara för att de sades i stundens hetta. Och ett beteende blir inte mindre sårande bara för att det kommer ur en inre konflikt.
3. Ibland känns det väldigt medvetet
Och så finns det de där situationerna som känns annorlunda. Tydligare. Mer precisa. Nästan uträknade.
När någon exakt vet vilka ord som träffar dig. När han tar upp saker du berättat i förtroende.
När narcissisten tiger, eftersom han vet att just den tystnaden gör dig osäker och bryter ner dig.
Det känns inte slumpmässigt. Det känns riktat.
Kanske finns det ingen stor plan i bakgrunden, inget uttalat mål att systematiskt skada dig. Men det finns en kunskap om vad som fungerar.
En känsla för vilka reaktioner som går att väcka.
Det blir särskilt tydligt när beteendet förändras bland andra människor. Inför andra verkar allt harmoniskt, vänligt och kontrollerat.
Tonläget är mjukt, gesterna omtänksamma.
Och du undrar varför den här personen plötsligt är så annorlunda. Svaret är ofta ganska nedslående.
Han kan kontrollera sig. Han vet hur han vill framstå. Och han väljer när han visar den sidan.
4. Att förstå betyder inte automatiskt att känna medkänsla
Ett vanligt misstag är att tro att någon som saknar empati inte förstår vad han gör. Men riktigt så är det inte.
Många människor märker mycket väl när de sårar någon. De ser reaktionen, hör orden och uppfattar förändringen. De vet att något är fel.
Men den insikten leder inte automatiskt till medkänsla. Ofta stannar den på ett rationellt plan.
Den andras smärta registreras, men känns inte på djupet.
I stället kan den ses som ett problem som måste lösas. Eller som ett angrepp som behöver försvaras mot. Perspektivet är fortfarande riktat mot honom själv.
Därför kan ursäkter låta så övertygande. De rätta orden finns där, tonen stämmer och gesterna verkar ärliga.
Och ändå finns en känsla kvar av att något saknas. Ett djup som aldrig riktigt nås.
5. Den egna historien blir en förklaring, och ibland en ursäkt
Många personer med narcissistiska drag bär faktiskt på svåra erfarenheter. Berättelser som förklarar varför de har utvecklat vissa beteenden.
De berättelserna kan beröra. De kan väcka medkänsla och en stark vilja att hjälpa. Men just där finns också en fara.
För när det förflutna hela tiden hamnar i centrum flyttas fokuset.
Plötsligt handlar det mindre om vad som händer nu och mer om vad som hände förr.
Du börjar visa förståelse, ha överseende och ursäkta saker. Du försöker läka den andras sår, samtidigt som dina egna bara blir större.
Historien i sig är inte problemet. Problemet är hur den används. Om den används för att slippa ta ansvar eller för att rättfärdiga ett beteende, blir den till en skyddssköld.
6. Hopp i sig förändrar ingenting
Många stannar i sådana toxiska relationer för att de hoppas. De ser stunder där allt känns lätt, där närhet uppstår och ärlighet verkar möjlig.
De stunderna ger kraft. De får en att tro att förändring är möjlig. Att personen man ser i de ögonblicken en dag ska stanna kvar på riktigt.
Men förändring kommer inte av hopp eller kärlek alene. Den kommer av insikt och av viljan att våga granska sig själv kritiskt.
Det är en process som tar tid och ofta kräver stöd utifrån. Och framför allt kräver den en äkta vilja att faktiskt förändra något.
Du kan inte tvinga fram den viljan. Du kan inte ersätta den med tålamod eller förståelse. Du kan bara se om den finns där.
7. Den viktigaste frågan handlar om dig
I slutändan leder allt det här till en viktig insikt. Frågan om avsikt är inte den viktigaste.
Du kan fundera länge, analysera och försöka förstå. Men även om du hittar ett svar kommer det inte automatiskt att lindra smärtan.
Den avgörande frågan är vad det här beteendet gör med dig.
Känner du dig mer osäker än förut? Tvivlar du på dig själv? Känns det som att du hela tiden måste förklara dig eller försvara dig? Börjar du långsamt tappa tilliten till din egen upplevelse?
Om svaret är ja, då spelar det mindre roll om den andra är ett offer för sin personlighet eller agerar medvetet. Det viktiga är att du påverkas.
En människa kan själv ha blivit sårad och ändå såra andra. Han kan kämpa med sitt eget och samtidigt göra skada.
Och du har rätt att skydda dig. Även om du känner till hans historia. Även om du förstår varför han är som han är.
I slutändan handlar det inte om att förstå honom helt och hållet. Det handlar om att inte tappa bort dig själv.
För oavsett hur komplexa orsakerna är, och oavsett hur motsägelsefull sanningen känns, finns det en sak som är tydlig: Du är inte ansvarig för att rädda någon som gång på gång sårar dig under tiden.