En ny undersökning från 2025 visar en tydlig trend: 72 % av kvinnorna som deltog säger att de är trötta på att behöva stötta, coacha eller till och med ”uppfostra” männen de dejtar känslomässigt.
Den siffran är ingen slump. Den pekar på ett djupare problem: att det känslomässiga arbetet i romantiska relationer ofta är ojämnt fördelat – och att gamla könsroller fortfarande sitter hårt.
Läs också:
Vad kvinnor menar när de pratar om ”känslomässigt mentorskap”
När kvinnor säger att de är trötta på att vara känslomässiga mentorer åt män, handlar det oftast inte om ett enda samtal om känslor eller att peppa någon efter en dålig dag.
Det handlar om något annat: ständig känslomässig stöttning utan att få samma sak tillbaka. De lyssnar, tröstar, hjälper till att reda ut tankar och tolka konflikter – ofta mycket mer än de själva får tillbaka.
- Rollen som den som ska förklara allt från grunden Många kvinnor berättar att de får lära män grundläggande saker om kommunikation, empati, gränser och självreflektion, nästan som om de vore känslomässiga lågstadielärare.
- Att hela tiden reglera stämningen De slätar över konflikter, ser till att samtal inte spårar ur och medlar i bråk – ibland även med hans familj eller vänner.
- Känslomässigt projektarbete Förhoppningen är: ”Om jag hjälper honom att jobba med sina problem kommer vår relation bli bättre.” Verkligheten blir ofta: hon investerar, och han vänjer sig vid den bekväma dynamiken.
Kort sagt: många kvinnor känner sig inte som en jämlik partner, utan som en blandning av coach, terapeut och extramamma – fast utan utbildning, lön eller uppskattning.
Hur det blir så här: uppväxt, normer och gamla roller
Att det känslomässiga ansvaret ofta hamnar på kvinnor är ingen slump. Det är resultatet av årtionden, om inte århundraden, av socialisering:
- Flickor lär sig tidigt att ta ansvar för känslor: ”Var snäll”, ”Försök förstå hur de andra känner”, ”Kan du ta hand om…” Flickor uppmuntras ofta att lugna, medla och känna ansvar när stämningen blir dålig.
- Pojkar lär sig tidigt att trycka undan känslor: ”Skärp dig”, ”Killar gråter inte”, ”Var inte så känslig.” Det inre känslolivet? Svaghet. Sårbarhet? Pinsamt. Resultatet blir att många män aldrig riktigt fått lära sig att hantera sina känslor på ett konstruktivt sätt.
- Popkulturen förstärker klichén: I filmer och serier ser vi samma historia om och om igen – den känslomässigt mogna kvinnan ”räddar” den känslomässigt vilsna mannen. I slutet tackar han knappt, men alla tycker att det är romantiskt.
Den ”känslomässiga obetalda praktiken”: dejting som gratis traineeprogram
Särskilt i dejtingvärlden märks en ny sorts frustration. Många kvinnor känner att de under de första månaderna med någon inte gör annat än att lägga grunden för hans känslomässiga utveckling.
Typiska situationer:
- Hon hjälper honom att bearbeta sår från tidigare relationer.
- Hon förklarar varför ghosting gör ont.
- Hon lär honom hur man pratar om behov och gränser.
Och i slutändan? Inte sällan känner han sig mer mogen, tryggare och ”redo för ett riktigt förhållande” – och har sedan det förhållandet med nästa person. Kvinnan innan står kvar med den bittra känslan: ”Jag var hans träningsläger.” Inte konstigt att 72 % säger: Jag är för trött för det här.
Varför kvinnor allt oftare hoppar av – och gör det tidigt
En tydlig trend inom dejting 2025 är att många kvinnor sätter gränser mycket tidigare. Kommentarer som ”Jag vill ha en partner, inte en patient” eller ”Jag dejtar inte längre potential, jag dejtar verkligheten” hörs allt oftare.
I stället för att fundera på vad han ”kanske kan bli” tittar de mer noggrant på det som faktiskt finns där: Kan han sätta ord på sina egna känslor? Tar han feedback på allvar, eller går han direkt i försvar med ”sån är jag bara”?
Visar han egen vilja att jobba med sig själv? Om svaret för ofta är ”nej” väljer många kvinnor numera att dra sig ur tidigare – inte för att vara kalla, utan för att skydda sig själva.
Vad män kan lära sig av det här
Det här är ingen anti-män-rörelse. Det är en väckarklocka. Många män har aldrig uppmuntrats att utveckla känslomässiga färdigheter. De har luckor – och de går att fylla.
Det här kan män konkret göra:
- Ta ansvar för sitt eget inre liv: Lär dig sätta mer precisa ord på känslor, till exempel ”osäker” i stället för bara ”dåligt”, och räkna inte med att din partner automatiskt ska ”märka” vad som pågår.
- Öppna upp för andra män: Känslomässiga samtal ska inte bara ske med partnern.
- Ta feedback på allvar: Om en kvinna säger: ”Jag bär för mycket av det känslomässiga arbetet här”, försök att inte höra det som en attack, utan som en chans att justera kursen.
- Förvänta dig inte att kärlek ska ersätta terapi: En partner kan ge stöd, men hon kan inte ensam läka sådant som har tryckts undan i flera år.
En kulturell vändpunkt
De 72 procenten i undersökningen står för en större samhällsförändring. Kvinnor är mindre villiga att slita ut sig i relationer, och egenomsorg tas på större allvar.
Förväntningarna på män förändras: goda intentioner räcker inte längre; det som efterfrågas är känslomässig kompetens, självreflektion och eget ansvar.
Det är inte att kräva för mycket – det är att normalisera något grundläggande. Känslomässig mognad är ingen bonus, utan en förutsättning för en vuxen och jämlik relation.
Och ju fler män som hör den här signalen och tar den på allvar, desto större blir chansen till relationer som inte bygger på osynligt, ensidigt arbete – utan på ömsesidigt ansvar, respekt och äkta närhet.