Skip to Content

Brist på mammakärlek i barndomen: 10 följder i vuxenlivet

Brist på mammakärlek i barndomen: 10 följder i vuxenlivet

Brist på mammakärlek kan lämna spår långt upp i vuxen ålder. I den här artikeln går vi igenom hur för lite kärlek, värme och närhet i barndomen kan påverka dig som vuxen.

Brist på mammakärlek i barndomen brukar handla om att man inte fick tillräckligt med kärlek, ömhet och värme från sin mamma.

Läs också:

Och det gäller inte bara barn som växer upp i dysfunktionella familjer eller på barnhem. Det är sorgligt, men även i stabila och välbärgade familjer kan barn ofta känna sig för lite älskade.

Ett barns behov av sin mammas kärlek är djupt och grundläggande.

Brist på mammakärlek – följder senare i livet

När den kärleken hålls tillbaka av en kall och kärlekslös mamma, eller när den är ojämn och opålitlig, kan de känslomässiga följderna bli väldigt tunga för barnet. De kan påverka resten av livet, särskilt förmågan att skapa trygga, sunda och nära relationer.

Enligt anknytningsteorin utvecklas barn som växer upp med känslan av att vara konsekvent och pålitligt älskade av sina mammor oftare till psykiskt trygga personer. Barnet lär sig och tar in mammans sätt att bemöta det, och börjar förstå att det är värt kärlek, uppmärksamhet och respekt.

Men alla barn har inte den turen. Vissa växer upp utan att få tillräckligt med moderlig kärlek.

Det kan finnas många olika orsaker. Mamman kan till exempel vara känslomässigt frånvarande, ofta arg och aggressiv, överdrivet kritisk, inkonsekvent eller medvetet elak, hård och kränkande.

Brist på mammakärlek: 10 vanliga följder i vuxenlivet

Barn vars känslomässiga behov blir mötta lär sig att hantera jobbiga känslor. Barn som inte känner sig älskade får ofta inte med sig den förmågan på samma sätt. Det kan påverka den emotionella intelligensen.

Här är några av de sår och sena följder som ofta kan uppstå när mammakärlek saknas.

1. Brist på mammakärlek: låg självkänsla

Det här är ofta det första som påverkas när ett barn saknar sin mammas kärlek. I början ser barnet nämligen inte sig själv genom sina egna ögon, utan genom mammans ord och handlingar. Om hon inte visar kärlek kan barnet börja tro att det är så det ska vara.

När barnet senare utvecklar förmågan att tänka mer logiskt blir det inte alltid bättre – snarare tvärtom. Det kan börja tänka: ”Om inte ens min mamma älskar mig, vem skulle då göra det?”

2. Att välja giftiga vänner och partners

Vi dras ofta till det som känns bekant. Det är toppen om det bekanta är tryggt – men inte alls lika bra om du är en dotter som inte fick känna sig älskad.

Risken är stor att du, åtminstone i början, dras till personer som behandlar dig på samma sätt som din mamma gjorde. Det kan kännas som en välbekant komfortzon, även om den egentligen inte ger dig någon trygghet alls.

Så länge du inte förstår på vilka sätt du blev sårad som barn finns det en stor risk att du återskapar samma känslomässiga klimat i dina vuxna relationer.

3. Svårt att sätta gränser

Många barn som slits mellan behovet av mammans uppmärksamhet och hennes frånvaro berättar senare att de har svårt att sätta gränser – något som är viktigt för sunda och känslomässigt hållbara relationer.

Många som vuxit upp utan att känna sig älskade får problem med nära vänskaper. Det kan handla om tillit, som: ”Hur vet jag att han verkligen är min vän?” Det kan också handla om att inte kunna säga nej: ”På något sätt blir jag alltid dörrmattan, gör för mycket och blir till slut utnyttjad eller besviken.” Eller så längtar man efter en relation som är så intensiv att den andra personen backar.

De som undviker relationer kan vara både rädda och avvisande. Båda undviker närhet, men av olika skäl.

De ”ängsliga” söker aktivt nära relationer, men är samtidigt rädda för intimitet på alla nivåer. De är väldigt sårbara och kan lätt bli klängiga eller beroende.

De ”avvisande” är mer skyddade och distanserade, kanske som ett försvar. Deras undvikande är mer direkt. Tyvärr gör båda mönstren det svårt att få den typ av känslomässig kontakt som faktiskt skulle kunna hjälpa till i läkningen.

4. Extrem känslighet

En dotter som inte känt sig älskad kan reagera starkt på både verkliga och inbillade sårande kommentarer. En helt spontan kommentar kan bära tyngden av barndomens erfarenheter, utan att hon ens är medveten om det.

Rädslan för avvisande styr ofta den inre världen hos en person som vuxit upp med brist på mammakärlek. Innerst inne är hon rädd för nya bevis på att mamman hade rätt – att hon faktiskt är värdelös och omöjlig att älska.

Känsligheten förstärks ofta av att mamman och andra anklagar henne för att vara ”för känslig” – en av de vanligaste bortförklaringarna till verbala kränkningar.

5. Tillit och relationer

För att kunna lita på andra behöver du någonstans tro att världen i grunden är en trygg plats och att människor oftast vill väl, även om de ibland är ofullkomliga.

Vi dras dessutom ofta till det vi känner igen – till situationer som kanske gör oss olyckliga i längden, men som ändå känns ”bekväma” för att de är bekanta.

Tryggt anknutna personer tenderar att söka sig till människor med liknande trygga anknytningsmönster. Tyvärr gäller samma sak för personer med ambivalent eller undvikande anknytning.

Det kan ibland leda till att vi omedvetet återskapar relationen vi hade till vår mamma.

Genom bristen på mammakärlek lär sig dottern att relationer är instabila och farliga, och att tillit är något flyktigt som man inte kan räkna med.

Barn som inte känt sig älskade får ofta svårt att lita på andra i alla typer av relationer. I framtiden försöker de lösa allt själva. Det leder till att de tar på sig en outhärdlig börda, även när de egentligen inte behöver.

Ett barn som saknade mammakärlek kan få svårt att känna verklig tillfredsställelse i livet. Det kan hamna i en ständig kamp mot världen och mot sig själv för att bevisa sitt värde – samtidigt som det innerst inne inte riktigt tror på det.

Det kan hela tiden tänka att någon som pratar med det har en baktanke, vill något särskilt eller kommer att kräva något tillbaka. Sådana känslor växer ur en grundläggande upplevelse av att världen inte går att lita på.

Det vuxna barnet behöver ofta bekräftelse på att känslorna och relationen är pålitliga, och att det inte kommer att bli bortstött nästa dag. ”Älskar du mig verkligen? Varför pratar du inte med mig? Du kommer väl inte lämna mig?”

Men tyvärr återskapar vuxna barn ofta samma sorts anknytning i sina relationer som de hade i barndomen.

För dem kan kärlek kännas som besatthet, uppslukande passion, magisk kraft, svartsjuka och tårar.

Trygga relationer fyllda av tillit kan däremot kännas overkliga – eller till och med tråkiga.

6. Outvecklad emotionell intelligens

Ett barn lär sig vad det känner genom samspelet med sin mamma. Mammans gester och ord hjälper barnet att lugna sig själv när det är stressat eller mår dåligt.

Senare spelar mamman en viktig roll i att hjälpa barnet att sätta ord på sina känslor, namnge dem och lära sig hantera rädsla och andra jobbiga känslor.

Ett otryggt anknutet barn lär sig inte på samma sätt att reglera sina känslor. Antingen blir det uppslukat av dem, eller så stänger det av dem helt.

Båda otrygga anknytningsmönstren gör det svårare att identifiera känslor och använda dem som en del av tänkandet – två viktiga delar av emotionell intelligens.

7. Brist på mammakärlek: självhat

Det finns också ett annat problem som kan växa fram ur bristen på mammakärlek och bli särskilt tydligt i tonåren. Det handlar om kroppen och utseendet.

Barnet kanske inte tycker om sin kropp och orkar inte ta hand om den. Den här försummelsen av utseende och hälsa kan ibland utvecklas till en hård och självförnekande livsstil.

Allt detta påverkar livskvaliteten negativt. Därför är det viktigt att prata om det. Det kan också vara viktigt att förlåta sina föräldrar och välja att bli en bättre människa än de var.

Som vuxen och medveten person kan du ta ansvar för ditt eget liv. Det betyder att du kan se problemet och arbeta med det, antingen själv eller med hjälp av en specialist. På så sätt behöver den dolda bristen på kärlek i barndomen inte längre styra dig.

8. Rädsla för att misslyckas

Ingen gillar förstås att misslyckas. Men ett barn som känner sig tryggt ser inte ett bakslag, eller ens ett misslyckande, som ett bevis på sitt värde eller som ett tecken på att det är något fundamentalt fel på personligheten.

Det kan få sig en törn, absolut, men barnet har lättare att förstå misslyckandet som en följd av att det satte ribban högt från början.

Så är det inte för ett barn som inte känt sig älskat. Där kan varje avvisande och varje misslyckande kännas som ett tecken på att mamman hade rätt.

Personen kan därför vara extremt motiverad att undvika misslyckanden till varje pris, ofta på bekostnad av sig själv. Många som saknat mammakärlek blir därför kroniska prestationsvägrare.

9. Känslan av isolering

Eftersom vår kultur envist håller fast vid bilden av att alla mammor är kärleksfulla och att moderskap är instinktivt, kan ett barn som inte känner sig älskat börja tro att det är det enda barnet i världen som har det så.

Som följd kan barnet känna sig isolerat och oroligt, och på grund av djup skam fortsätta isolera sig även senare.

Det berättar förmodligen inte för någon. Mer än något annat vill det få höra till den grupp människor som kramar sina mammor och skrattar tillsammans med dem.

10. Depression och längtan efter döden

Om en person inte fick tillräcklig känsla av betydelse och värde från den närmaste människan – mamman – eller i värsta fall blev övertygad om att sådant värde inte ens finns, kan den vuxna människan omedvetet eller direkt börja söka sig mot döden.

Personen kan drabbas av sjukdomar och problem. Ganska ofta kan sjukdomen bli en fortsättning på barnets protest mot bristen på kärlek och omsorg från mamman.

Den vuxna kan minnas hur det var att vara förkyld som barn, när världen plötsligt började kretsa kring en som patient. På ett undermedvetet plan kan det bidra till kroniska sjukdomar, som ett sätt att få mer uppmärksamhet.

Och känslan av att vara ett oälskat barn kan följa med genom hela livet.

Brist på mammakärlek: avslutande tankar

Som spädbarn och barn får man sin första bild av sig själv i den spegel som är mammans ansikte. Om mamman är kärleksfull och lyhörd känner sig barnet tryggt. Det lär sig att det är älskat och värt att älska.

Känslan av att vara värd kärlek, omsorg och uppmärksamhet – att bli sedd och hörd – blir grunden som barnets första självbild byggs på. Den ger också kraft till utveckling och växande.

Ett barn som saknat mammakärlek lär sig något annat om världen och om sig själv. Det grundläggande problemet är förstås att ett litet barn är helt beroende av sin mamma för näring, trygghet och överlevnad, samtidigt som barnets värld är väldigt begränsad.

Vi föds med behovet av att knyta an till andra. Utan en mammas kärlek kan de budskap vi tar emot och bearbetar under våra första sju år skapa ett neuralt nätverk i vårt känslomässiga hjärna som snarare hämmar än stärker vår utveckling till balanserade och fungerande människor.

Den goda nyheten är att vi kan skapa nya vägar som antingen går runt de gamla spåren eller väver in dem på ett nytt sätt. Som modiga upptäcktsresande kan vi kartlägga ny mark.

Att älska sig själv, oavsett vad som har hänt, är en riktigt bra början.