När jag och min pojkvän gjorde slut kändes det som att hela världen rasade över mig. Det kändes så onaturligt att vara utan honom. Det gjorde så fruktansvärt ont. Som om en stor del av mig försvann tillsammans med honom.
Varje natt låg jag i sängen och undrade var han kunde vara, och om han kanske hade träffat en annan kvinna som nu låg bredvid honom.
Läs också:
Väldigt ofta fick jag skuldkänslor och tänkte på allt jag hade gjort fel i vår relation.
Alla presenter han gav mig, och alla hans andra saker, finns fortfarande här på en trygg plats i mitt rum. Jag har aldrig slängt något. Tröjan han gav mig luktar fortfarande som honom, och jag sover fortfarande i t-shirten han glömde hemma hos mig en natt.
Vi gjorde slut för 4 år sedan, men jag känner fortfarande hans närvaro.
Under de senaste åren har jag dejtat många andra män, och ganska ofta gick vi till platsen som vi brukade kalla ”vår plats”. Men jag kände mig aldrig lika trygg som jag gjorde med honom, och det var alltid något som saknades på de där dejterna.
Jag visste bara att ingen av de där männen kunde ge mig det han hade gett mig, så oftast blev det aldrig någon andra dejt.
Även viss mat får mig fortfarande att tänka på honom, eftersom det var han som fick mig att våga smaka. Och när jag dricker ett särskilt vin tänker jag på honom, för det var hans favoritvin.
Allt påminner mig om honom. Varje hörn av min lägenhet, varje plats i staden. Verkligen allt.
Med tiden slutade folk nämna hans namn i samtal. De slutade fråga om jag visste var han var eller vad han gjorde. Det kändes som om de hade glömt honom helt, men jag kunde aldrig få bort honom ur huvudet. Han fanns alltid i mitt hjärta, oavsett var jag var eller vad jag gjorde.
Men de svåraste stunderna var högtiderna – och ännu värre, våra födelsedagar. Det gjorde fruktansvärt ont att fira mina födelsedagar utan honom vid min sida. Det var svårt att skratta och låtsas vara glad utan att få höra hans ord: ”Grattis på födelsedagen, älskling”.
På hans födelsedag undrade jag hela tiden vem han firade med, om han ens tänkte på födelsedagarna han hade firat med mig, och om han kanske fortfarande hade kvar presenterna jag gav honom.
De dagarna försökte jag stå emot impulsen att ringa honom, bara för att få höra hans röst. Jag försökte låta bli att skriva ett meddelande, för jag var rädd att få veta att han inte saknade mig alls – eller ännu värre, att han hade glömt mig.
Alla våra bilder på sociala medier blev raderade. Det finns inte ett enda bevis kvar som visar att vi en gång var lyckliga tillsammans, och ändå tillhör mitt hjärta fortfarande honom. Allt försvann med ett enda klick.
Folk frågar mig ofta varför jag fortsätter tänka på honom och gör mig själv ännu mer illa. Men häromdagen hörde jag ett citat som jag alltid kommer att bära med mig: Det som är menat att vara kommer alltid att hitta en väg.
Jag slutade aldrig tänka på honom eller hoppas att vi en dag skulle hitta tillbaka till varandra, för jag visste att om två människor är menade för varandra, så kommer de att hitta vägen tillbaka.
Det är därför jag väntade så tålmodigt. Vart jag än gick föreställde jag mig honom vid min sida, hur han höll min hand. Ibland kändes det så otroligt verkligt, som om han faktiskt stod där bredvid mig. Han försvann aldrig ur mina tankar, för varje del av mig saknade honom och längtade efter honom.
Min kärlek till honom var helt enkelt för stark för att jag skulle kunna glömma honom, ge upp och släppa honom för alltid.
Sedan, en dag, gick min största önskan i uppfyllelse.
Han kom tillbaka till mig. Ödet förde honom tillbaka i mina armar. Och när det hände överväldigades jag av lycka, pirr, kärlek – men också av rädsla och tvivel. Jag kunde knappt tro att han var min igen.
Ändå ville vi inte stressa fram något, utan lät allt få utvecklas naturligt. Och efter ett tag blev allt som det en gång hade varit, till och med bättre. Det kändes som om vi aldrig hade varit ifrån varandra, som om de där 4 åren utan honom aldrig hade funnits.
Ändå dök tusentals frågor ibland upp i mitt huvud. Jag undrade om det verkligen var rätt beslut att bli tillsammans med honom igen, och om det var värt all smärta jag hade gått igenom när han lämnade mig. Även mina vänner sa att det var ett misstag att försonas med honom, och att jag i stället borde glömma honom.
Men deras åsikter spelade faktiskt ingen roll för mig. För det enda som betydde något för mig var han. Jag ville vara med honom, och jag var redo att ge honom en andra chans, särskilt efter så lång tid.
Jag kände att han fortfarande var densamma, men ändå annorlunda. Han hade vuxit och blivit mognare. Han var allt jag behövde och ville ha, och det fanns inte en chans att jag skulle låta honom gå igen.
Det fanns inte en chans att jag skulle släppa personen som visade mig hur äkta kärlek känns. Personen som gjorde mig till kvinnan jag är i dag. För den här mannen var, och kommer alltid att vara, hela min värld.
Tack vare honom känner jag mig hel och uppfylld.
Tack vare honom har mitt liv en mening.
Tack vare honom känner jag mig lycklig och levande.
När två människor hittar tillbaka till varandra efter så lång tid måste det väl vara ödet, eller hur? Så många människor kommer och går, men det finns den där enda personen i livet som är menad att stanna.
